Bob Hanssons blick lyser ikapp med den klarblå rocken och nagellacket i samma färg. Han berättar att han fick naglarna målade en kväll på puben av en man. Hade det skett för fem år sedan hade han troligtvis gått hem och tagit bort det direkt, av rädsla för att upplevas som tillgjord. Men nu får det sitta kvar.

Det som har hänt är att han har börjat förstå vem han är egentligen, säger han. Han har insett att den där 23-årige och obstinate Bob som slog igenom med dunder och brak i poesivärlden hade rätt.

–  Min stora uppgift nu är att vara lojal mot den rösten. Den har fört mig hit, säger han och hänvisar till Amos Tversky som 2002 fick Nobelpriset i ekonomi:

– Han sade något i stil med: "det är jättelätt att vara fri. Det enda man behöver betala är att människor kan tycka att man är konstig. Står man ut med det så är man fri." Det klarar jag mycket bättre nu.

Likadan som förr

Bob Hansson återkommer flera gånger till den han var som "tjugo-något-åring". Dagens val av mötesplats, kafé String på Södermalm, är heller ingen slump. Det var här det började för den unge helsingborgaren. På kaféet satt han med sina vänner i början av 1990-talet, diskuterade och läste poeten Bruno K. Öijer.

–  Nu, när jag läser honom som 50-åring, känner jag att han fortfarande är bäst. Samma med Imperiet. Jag kan sätta på en platta och känna att det inte finns någon musik som berör mig så djupt. Något i mitt hjärta har alltså stått helt stilla, säger han och skrattar högt. 

Som barn beskriver han att han var som en klassens clown och att det var en överlevnadsstrategi. I gymnasiet började han skriva dikter om politik och revolution med syfte att förändra världen – ett mål han fortfarande har kvar.

Radioröst

I mitten av 1990-talet vann han Sveriges första poetry slam-tävling. Några år senare kom första diktsamlingen ”Heja världen”. Sedan dess har det blivit fem till, plus fyra romaner, föreläsningar, fyra föreställningar – varav den senaste ”Kan vi inte vara snälla nu för sen dör vi faktiskt” finns att se på SVT Play.

De senaste åren har vi också hört honom i Sveriges Radio P1:s ”Tankar för dagen” och i det populära frågeprogrammet ”Allvarligt talat” med runt en halv miljon lyssnare. Nu är det uppdraget slut. Däremot är han aktuell med specialprogrammet ”Bob Hansson om livet” i samma kanal. Dessutom håller han på att skriva på boken ”Allvarligt talat: livet, hur fan gör man” som kommer i höst. Det blir också en föreställning med samma namn.

–  Vi får se hur det blir med den, om man får samla människor då, säger han och tillägger med ett leende att hans inkomst är typ noll nu.

–  Jag lever på mina besparingar och är nöjd med det. Än så länge. Men i huvudsak lever jag annars på mina föreläsningar. I sommar ska jag fortsätta skriva på en bok om meditation och en om konsten att samarbeta som jag ska ut och föreläsa om. Den känns superspännande.

Djup svacka 

Hela tiden uppåt och framåt kan tyckas, men Bob Hansson säger att det har funnits svackor. Den djupaste började i fyrtioårsåldern. Han säger att hans idé om att bli en ”riktig” man höll på att ta knäcken på honom. Bottenögonblicket kom på 45-årsdagen när han insåg hur ensam han faktiskt var.

– Jag var nyseparerad, väldigt ömtålig och olycklig. På min födelsedag kom ingen. Tusentals gratulerade mig på Facebook och jag satt ensam. Mycket har hänt sedan dess.

Vad har hänt?

–  Jag är inte längre nyseparerad. Jag har flyttat tillbaka till Stockholm. Att gå in i kärnfamilj gör att mankan tappa vänner, om man har några. Man sluter sig. Nu har jag har prioriterat vänskap. Det gjorde jag inte tidigare.

Att skaffa nya vänner kan ju vara svårt?

–  Jag tänker att om man prioriterar det man längtar efter så är det lätt att uppnå. Tidigare kanske det var en vän som ville ses, men då orkade jag inte. Jag stannade hellre hemma för att titta på Netflix. Nu väljer jag det långsiktiga, säger han och knäpper med fingrarna för att liksom understryka sitt livsval.

Det andra han har gjort är att återgå till sitt ursprung, till den han var som 23-åring.

–  Det kan säkert förändras igen, men nu har jag en grundtrygghet med mina vänner. Jag har också en karriär. När jag var 40 var jag helt säker på att jag var over and out, en vit gubbe som var det mest ointressanta man kunde vara. Sedan peakar jag plötsligt, ekonomiskt och uppdragsmässigt. Då är det lättare att tycka om sig själv. I alla fall om man har vänner – som man alltså ser till att träffa.