Föreställningen, eller kanske snarare konstverket är än så länge i sin linda. Carl Olof Berg har arbetat med SPIT i ett år tillsammans med Detroit-baserade konstnären Matt Lambert. Nu kvarstår en del efterforskningar på bland annat Thielska galleriet och Livrustkammaren. Först nästa år är det dags för premiär.

– Ju mer jag tänker på saliven inser jag att hur mycket den rymmer: Ett uttryck för förakt, sexualitet, den kan vara helande – men också en smittspridare, vilket gör vårt projekt ännu mer aktuellt, säger Carl Olof Berg och påpekar att i föreställningen kommer de att avstå från att spotta.

– I stället blottar vi saliven. Det är vår utgångspunkt, säger han, skrattar och tillägger snabbt att det kommer att bli helt spottsäkert för publiken.

Hur kom du på idén att göra konst av saliv?

– Ursprunget är ju min irritation över spottande pojkar och män. Jag ville göra ett verk där vi får reflektera kring det. Det gör jag genom att låna ut min kropp för din blick – "titta på mig när jag gör det här". Få publiken att reflektera – det är vad konst och kultur handlar om.

Har du själv varit en spottande ung man?

– Nä, det har aldrig fallit mig in att göra det. Jag är kanske inte tillräckligt manlig.

Carl Olof Berg växte upp i Karlstad. Båda föräldrarna spelade piano och hemma var det ofta sång och dans. I skolan var det värre. Carl Olof beskriver sig som en lite tjock kille med annorlunda kläder och som helst umgicks med tjejerna.

– Mitt minne från högstadiet är att de sjöng ”Olof Berg är homosexuell”. Även på gymnasiet fortsatte det. Jag var en kille som bröt mot normerna, vilket gjorde att vissa personer blev så provocerade att de måste uttrycka sitt förakt – lite per automatik.

Feminist

Han säger att det tog honom många år att inse att kommentarerna blottade ett kvinnoförakt hos plågoandarna, och att han därifrån också började förstå den feministiska kampen. Det perspektivet är också något som han numera ständigt borrar vidare i.

– Det är inte självklart att som kille, fastän du är homosexuell eller definierar dig som queer, intresserar dig för feminismen. Inom bögkulturen finns det en misogyn inställning också.

Intresset för dansen väcktes tidigt av filmer med Esther Williams och Fred Astaire. I mellanstadiet drömde Carl Olof om att själv börja med jazzdans men tordes inte, så i stället fick det bli cello och piano. Däremot brukade han dansa hemma i vardagsrummet med familjen som publik.

– Min räddning var att fanns en stor trygghet hemma och att jag hade fina vänner. Det betydde otroligt mycket.

Yngst någonsin

Så småningom vågade han ändå anmäla sig till jazzdanslektionerna i Karlstad. Och när han efter gymnasiet flyttade till Stockholm för att plugga ryska, fortsatte han med dansen. Ett år senare sökte han koreografutbildningen på Danshögskolan – inte dansutbildningen – och kom in, då som den yngste någonsin.

Carl Olof Berg ler stort när han berättar att det nog delvis var den lata sidan i honom som fick honom att välja koreografi framför dans.

– Jag har aldrig kunnat identifiera mig med den dagliga morgonträningen. Min motor har varit hittepå och att skapa berättelserna.

Under sina dryga tjugo år som koreograf har meritlistan hunnit bli lång. Bara de senaste fem åren har han gjort flera uppmärksammade dansprojekt, bland dem teaterföreställningen ”Rivers of Färila” i regi av maken Mattias Brunn om koreografen Per Jonsson som tog sitt liv 1998. En annan är ”Hemma hos dig med Carl Olof” som startade 2015, senast i turné med Riksteatern.

En kopp kaffe

Kort beskrivet innebär det att han lånar ut sig själv och sina berättelser mot att låntagaren, vem som helst, bjuder på en kopp kaffe. Hittills har det blivit 261 hemlån.

– Jag ville tillbaka till mellanstadiebarnet som dansar på vardagsrumsgolvet och till den där intimiteten mellan mig och den lilla publiken. Det är det viktigaste jag har gjort, och gör. Jag fortsätter kanske livet ut.

Han beskriver hemlånen som både uppsluppna och utmanande, och att den dubbelheten är helt okej. Även i projektet SPIT kommer det ambivalenta finnas med, inte minst för att synliggöra maskulinitetskulturen och dess intolerans mot det osäkra.

– Jag tror att jag har skämts för mina tvetydigheter, att jag inte varit så svartvit utan mycket ”å ena sidan – å andra sidan”. Men nu ser jag att det också finns en kraft i det. Kraften i att inte vara tvärsäker.