Hade det inte varit för coronaviruset skulle Lena-Pia Bernhardsson ha stått på scenen och spelat äktenskapsmäklerskan Yente i Stockholms Stadsteaters uppsättning av ”Spelman på taket” just nu. I stället håller hon sig hemma. Som 70-plussare räknas hon som riskgrupp, vilket hon tar på allvar.
– Jag går till affären och handlar mat. Ibland träffar jag min kompis som bor här i området. Mycket mer än så blir det inte. Jag är också ganska introvert, vilket gör det lite svårare att hålla kontakten, säger hon.
Mycket jobb
Att hon är pensionär sedan tio år tillbaka har inte inneburit att hon har slutat jobba. Tvärtom. Sedan 15 år tillbaka ser Lena-Pia Stadsteatern som sin hemmascen. Under de åren har hon spelat klassikern ”Medea”, Carin Mannheimers succépjäs ”Sista dansen”, de musikspäckade ”Paraplyerna i Cherbourg” och ”Billy Elliot” och mycket mer.
Vi slår oss ner vid några bänkar i området. Lena-Pia har redan förvarnat om att hon har svårt att prata om sig själv. Orsaken tror hon delvis kommer från barndomen och uppväxten med morföräldrarna i småländska Hok. Där lärde hon sig att man inte ska förhäva sig.
– Jag har det i mig, att ”inte ska väl jag”. Det är irriterande, säger hon och påpekar att om det hade varit möjligt att ändra något i livet hade det varit just det.
– Om jag hade varit mer utåtriktad och bejakat kändisskapet mer hade jag kanske fått fler och större roller.
Å andra sidan är det ingen jättesorg, förklarar hon. Livet har varit gott och hon har fått jobba mycket.
Gå in i rollen
Under sina snart 60 år som skådespelare har Lena-Pia provat på det mesta – drama, fars, komedi och musikteater. Mer än 70 pjäser har det blivit och lika många filmer och tv-produktioner. Vid 45 peakade karriären, annars en svår ålder för många kvinnliga skådespelare. De flesta rollerna är antingen för unga eller gamla, sällan för dem mittemellan. Men det har det inte blivit så många huvudroller. Å andra sidan har hon ofta spelat karaktärer som haft stor betydelse. Om inte annat har hon sett till att de har blivit viktiga.
– Det finns alltid något att ta tag i. Det avgörande är att ge rollen liv och blod.
Hur gör du för fylla en karaktär med liv? Studerar du andra människor?
– Det gör jag nog, men mest tar jag inifrån. Sedan får man använda sig av rösten och kroppen. Och vara helt närvarande.
Ville påverka
Som barn var Lena-Pia blyg och tystlåten. Samtidigt fanns en stark längtan efter att spela teater. Efter realen sökte hon in till Skara skolscen som då var en alldeles nystartad. Några år senare, 1968, kom hon in på Teaterhögskolan i Stockholm.
Förutom lusten för skådespeleri har en grundläggande drivkraft varit att försöka påverka samhället och göra världen lite bättre.
– Hela 70-talet var fint för oss på teatern. Man ingick i ett samhällssammanhang och kände sig delaktig och betydelsefull. Det var viktigt att berätta och vi trodde att vi kunde påverka. Det var i alla fall känslan.
I dag ser det annorlunda ut. Teatern är fortfarande angelägen, tycker Lena-Pia, men dess position har förskjutits och känslan av delaktighet är inte lika stark.
Majorskan
Hennes breda genombrott kom 1977 med filmen ”Elvis, Elvis” av Kay Pollack där hon spelade mamman. Två år senare gjorde hon häxan Mara i julkalendern ”Trolltider” – en karaktär som då orsakade stor debatt bland tittarna – eller tittarnas föräldrar som ansåg att hon var alldeles för gapig och elak.
– Det var inget som jag brydde mig om. Men visst, Mara var ju jobbig. I dag hade man nog pratat om henne som en person med en diagnos. Hon var väldigt rolig att göra. Alla fyra julkalendrar som jag har gjort har varit väldigt roliga. Då fick man ju vara barn på nytt.
Mycket tv och film blev det ett tag, men det är ändå på teatern, i mötet med andra aktörer och med publiken, hon har känt sig mest hemma. Bland de egna höjdpunkterna i karriären nämner hon Majorskan i ”Gösta Berlings saga”, Madam Flod i ”Hemsöborna” och rollen som transperson i pjäsen ”Ångrarna”.
– Men jag är förvånad över att jag aldrig fått spela Norén, hans tidigare pjäser. Det är så jag har betraktat mig själv, som en skådespelare som passar bäst i de tyngre rollerna. Jag är också förvånad över att jag varit med i så många musikaler. Samtidigt är jag jätteglad över det. Jag älskar ju musik.
