Jojje Wadenius hade planerat att spela in sina gamla barnlåtar på nytt. Då kom ett virus och stängde ned hela samhället och sedan flera veckor tillbringar han nu sina dagar i lägenheten i Oslo.

Lyckligtvis var musikbakgrunderna redan klara, nu återstår sången som han spelar in hemma i arbetsrummet. Så småningom kommer vi alltså få höra nya versioner av klassiker som ”Kalles klätterträd” och ”Mitt lilla barn”.

– Jag kan förmedla en text bättre i dag. Och så har jag haft egna barn och blivit mera vuxen själv. Jag hade ju egentligen ingen koll på sådant då, när jag gjorde låtarna.

”Då” är alltså från 1968 och framåt. Det var det året han bestämde sig för att pausa sin läkarutbildning under ett halvår och satsa på gitarren och musiken i stället. Han bildade bandet Made in Sweden, var med på Pugh Rogefeldts första två plattor, lirade med Cornelis Vreeswijk, gav ut barnskivan ”Goda’ goda’”.

Ung och vilsen

Det ena gav snabbt det andra och några läkarstudier blev det aldrig mera.

– Jag pluggade medicin i tre år men det var mest för att min familj ville det. Min farfar hade samma namn som jag och var född samma dag och eftersom han varit läkare fanns det någon tro i släkten att även jag måste bli det.

Jojje är övertygad om att han inte skulle ha blivit någon vidare doktor. Musiken däremot, den har alltid varit självklar. Där upptäckte han tidigt att han hade järnkoll på sådant som andra tydligen tyckte var svårt.

– Musiken blev min räddningsplanka. Hade jag inte haft den vete fan hur det hade gått.

Den unge Jojje var deprimerad och vilsen och tyckte inte han fick bekräftelse från sin mor som ofta var ute och turnerade som pianist. Pappan hade lämnat familjen när sonen var ett år.

– Det jag saknar från min uppväxt är lite värme och kramar, någon som pratar med en och sätter värde på en. För det fick jag inte. Och då blev musiken min tillflykt. Det var det enda område där jag inte kände att alla andra fattade en massa grundläggande saker om livet som jag missat.

Nobbade Paul Simon

Under 1970-talet etablerade sig Jojje Wadenius ytterligare som musiker med flera internationella uppdrag, bland annat som gitarrist i gruppen Blood, Sweat and Tears. År 1979 blev han medlem i husbandet till det amerikanska tv-programmet ”Saturday night live”, han spelade sedan med bland andra Roberta Flack och Luther Vandross och turnerade 1982 med sin ungdoms idoler Simon & Garfunkel.

Men när Paul Simon hörde av sig några år senare och ville ha med honom på sin soloturné blev svaret nej.

– Jag hade familj med små barn och ville inte att de skulle få samma distans till mig som jag hade till min morsa. Och eftersom jag hade etablerat mig som studiomusiker i New York där jag bodde kunde jag ha ett liv där jag var hemma nästan varje frukost och middag.

På 1990-talet träffade Jojje sin nuvarande fru Brit som är norska och flyttade ihop med henne i Oslo. Drygt 20 år senare känner han sig fortfarande mer svensk än norsk.

– Men jag har nog fått en mer kritisk syn på mycket i Sverige, bland annat alla privatiseringar som gjorts. Men också hur man dealar med det här viruset, där har man i Norge varit mycket skarpare och det tror jag är bra. Sedan får väl framtiden utvisa vilket sätt som var rätt.

Hjälp att handla

För egen del har han det rätt bra mitt i coronakrisen, även om både hans och hustruns ålder placerar dem i en riskgrupp. De sitter hemma för det mesta, men trivs utmärkt både i lägenheten och med varandra.

– Vi tar en promenad då och då men undviker att gå i affärer. Vi har vänner som hjälper oss att handla. Men det är klart att det inte är så mycket variation på livet som tidigare.

Almanackan var full med framträdanden som nu har fått ställas in eller skjutas på framtiden, bland annat en turné med egna fusionsbandet Cleo och ett antal konserter med Pugh Rogefeldt i maj.

Han har också ett projekt där han åker runt på skolor och spelar med Trio X utifrån boken ”Livet är nu” av Lotta Olsson.

– Det är lite existentiella ämnen på barnens nivå. Jag är själv en barnslig person. Fast kanske på mitt eget lilla kluriga sätt.