Det slamrar och dammar om de gamla maskinerna när Börje Norberg drar i gång dem. Östergötlands ullspinneri, med maskiner från 1940-talet, kanske ser ut som ett museum – men är en fullt fungerande industri.

– Men det är litet ur industrisynpunkt, säger Börje Norberg som driver ullspinneriet tillsammans med sin hustru Ulla-Karin Hellsten.

Ullen tvättas på Gotland men sedan sker produktionen från ull till garn på plats. Det finns maskiner för att plysa, karda, spinna, tvinna och haspla. Det finns vävstolar och en ruggmaskin. När svensk textilindustri monterade ner och flyttade utomlands på 1970-talet köpte Ulla-Karin Hellsten och Börje Norberg upp de gamla maskinerna.

Över 50 ton maskiner fraktades till den ombyggda ladugården och ett par pensionerade spinnmästare hjälpte dem att komma i gång. I år firar de 40-årsjubileum.

Paret har upplevt det sticktokiga 1980-talet och dystra tider när intresset för stickning och ull varit närmast obefintligt. De senaste åren har det börjat vända upp igen.

– Det är många yngre som har börjat handarbeta och det dyker upp nya kundgrupper, säger Ulla-Karin Hellsten.

Skjuts av pandemin

Stickboomen under pandemin har gett försäljningen en extra skjuts. Förra året ökade den med 80 procent.

Trycket på ullspinnerierna är hårt, enligt Svenska fåravelsförbundet. Och suget efter svenskt ullgarn är nästan omättligt. Men infrastrukturen för att ta hand om ullen och producera det eftertraktade garnet finns inte.

När Järbo garn började producera sitt svenska ullgarn "Svensk ull" använde de sig av Klippans yllefabriks spinnerier i Lettland.

– Rent krasst är det för att maskinerna finns där. När man ska ha så stora partier, många färger och lika stora nystan går det inte att göra på hemmaplan, säger Madelene Linderstam som är pressansvarig på Järbo garn.

Garnet kom till för att man sett en stor efterfrågan på svenskt ullgarn. Många har fått upp ögonen för svensk ull och dagens medvetna garnkonsumenter har andra krav än sina föregångare.

– Många garnföretag redogör inte för var garnet är producerat. För 10–15 år sedan köpte man garn och brydde sig inte om varifrån det kom. Nu vill man veta hela kedjan.

Snabbt slut

I december 2020 släpptes garnet "Svensk ull". Det sålde slut på bara några dagar.

– Sedan kom en ny batch och det var samma sak. Nu har vi sålt 13 ton, säger Linderstam.

– För en fårbonde på Nya Zeeland är kanske 13 ton inte speciellt mycket, men det är jättemycket för ett land där det inte finns någon ullindustri.

Östergötlands ullspinneri är ett av de större i Sverige, men kommer ändå inte upp i de volymerna. När de producerade som mest gjorde de tre–fyra ton om året.

– Det vore himla kul om vi kunde spinna i Sverige. Men det skulle behövas en jättesatsning på infrastrukturen, gärna från politiskt håll, säger Madelene Linderstam.

Men startsträckan för att få i gång en ny infrastruktur för att ta hand om ullen är lång. Det är inte bara maskinerna som har flyttat utomlands. De entusiaster som drivit på så att det har funnits en svensk ullindustri, om än liten, är få. Börje Norberg är en av ytterst få som vet hur maskinerna i hela produktionskedjan ska skötas.

Ingen bruksanvisning

Och det är inte lätt att föra kunskapen vidare. Maskinerna på Östergötlands ullspinneri har inga manualer och skyddsföreskrifterna gör att bara Börje Norberg får sköta kardverket.

Mycket av kunskapen om ullen sitter i fingrarna och är svår att lära sig på något annat sätt än genom praktisk erfarenhet.

Ulla-Karin Hellsten och Börje Norberg vet inte vem som kan ta över produktionen efter dem.

– Vi tittar på varandra och ser att vi har blivit gamla. Men hur ska vi avsluta det här? Det är jättesvårt.