Författaren och tidigare serietecknaren Lena Ackebo är snart klar med sin fjärde roman. Efter trilogin om de två systrarna Mona och Barbro innebär den ett nytt steg i hennes skrivande. Nu är berättarjaget en man och språket inte så vardagligt som i de tidigare romanerna.

– Han är mitt manliga alter ego. Det handlar om en ensam bitter människa som sitter hemma och hatar alla andra, säger hon med ett skratt och tillägger:

– Nej, jag älskar andra människor, men han är en enstöring precis som jag som går runt och funderar för sig själv.

Fick skrivkramp

Idén till boken växte fram när hon hade fått skrivkramp efter sina tre första romaner och ville ta sig an ett litterärt projekt som inte innebar att hon själv måste skriva. Hon gav sig i kast med en av litteraturhistoriens tegelstenar, Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” och läste ut alla sju banden.

– Det är den största läsupplevelsen i mitt liv, efter den är alla böcker bara vaniljglass. Det är ett avancerat språk med mycket bisatser och parenteser och jag blev så fascinerad att jag satte mig och skrev av långa stycken bara för att känna hur det känns att skriva så.

Det lite ålderdomliga språket tycktes passa utmärkt för en jagberättelse om en gammal intorkad språknörd som gömmer sig bakom sina formuleringar. Det vill säga huvudpersonen i hennes nya roman.

Sent i livet

Många förknippar nog också Lena Ackebo med satiriska serier. Det var så hon började på 1980-talet och fortsatte tills för åtta år sedan med ”Vi ses i Sofo” som är hennes sista seriebok. När hon övergick till romanformen blev tonen i berättandet en helt annan.

– Jag tyckte till slut att jag gömde mig bakom satiren för att inte bli för personlig. I mina serier fanns ju ingenting av mig själv. Jag går aldrig tillbaka till satiren igen, det är inte jag. I romanerna kan jag stoppa in mera av mig själv. Sedan kan man tycka att det är lite sent i livet att komma på en sådan sak, säger hon och tillägger ironiskt:

– Sa hon från djupet av sin 70-årskris.

Har du en 70-årskris?

– Det kan man lugnt säga. Jag hade kris vid 60 också. Och 50. Det var värst vid 30, då klippte jag av mig mitt långa hår för att bli ball och punkig och ångrade mig så fort jag klev ut från frisören. Nu har jag en skylt ovanför mitt arbetsbord: ”Klipp dig aldrig!” Så nu når håret nästan ner till det som en gång var midjan.

Lena Ackebo skrattar. Det gör hon ofta. Men det här att bli äldre är verkligen inte hennes grej och har aldrig varit. Oviljan att bli vuxen har gått som en röd tråd genom hennes liv. Innerst inne är hon fortfarande sju år och står frågande inför det mesta i den värld där hon hamnat.

– Det passar mig inte att bli gammal. Jag är fortfarande ett barn som inte fattar vad hon ser i spegeln. Lika rädd och osäker och jättelycklig och fantasifull. Och så förväntas man vara en sån där förståndig mormor!

Barnbordet

När det är fest sätter sig Lena Ackebo helst vid barnbordet. Barn är roligare att prata med och hon slipper vuxenämnen som båtar och sommarstugor. Hon känner sig inte hemma i vuxenvärlden helt enkelt.

– Eller jag kanske inte känner igen mig i så många människor över huvud taget. Jag har alltid känt mig lite udda utan att det har stört mig, jag är mera av en iakttagare. Och jag har gift mig med en likadan.

Till råga på allt har 70-plussarna plötsligt blivit en riskgrupp och dit hör numera Lena Ackebo per definition vare sig hon vill eller inte.

Hon vill inte.

– Jag tycker den här pandemin är jätteotäck faktiskt och den sätter ju lite sordin på ens humör. Jag hade väl kunnat fylla 70 en annan sommar och fyllt 69 nu i stället.

Men då hade inte den här intervjun blivit gjord nu.

– Okej, 65 då. Eller, jag hade kunnat tänka mig att fylla 50 också!