För Anna Curtius började passionen för linoleumtryck med en företagscoach. Anna driver egen arkitektbyrå och ville ha hjälp att tänka strategiskt kring sitt företag.
– När man driver eget blir det så lätt att man bara jobbar på, utan att reflektera över vart man är på väg eller vad man vill. Så jag tog hjälp – och bland det första vi kom fram till var att jag behövde göra plats för mer kreativitet.
Trots att arkitektyrket är kreativt handlar det ändå mycket om att sitta framför en dator, och det Anna var sugen på var att jobba mer med händerna. Hon började skriva dagbok – en övning från boken "The artist’s way" av Julia Cameron – för att få igång kreativiteten.
Det ledde till att hon började skissa för hand och övervägde att börja fotografera, men så en dag föll polletten ned: Det var linoleumtryck hon skulle testa. Än i dag är Anna osäker på varifrån idén kom, men förmodligen var det något hon provade på när hon gick reklam- och dekorationslinjen på gymnasiet som plötsligt gjorde sig påmint igen.
– Jag köpte ett kit med material och började skapa tryck hemma. Redan från första stund var det fantastiskt roligt! Jag kände direkt att jag måste få in mer av detta i mitt liv.
Effektfull teknik
Det blev startskottet för kurser på Folkuniversitetet i olika trycktekniker och grafik, flera resor till Japan för att bland annat gå kurs i japanskt träsnitt. Anna Curtius gick också med i Konstnärernas kollektivverkstad för att få tillgång till press och bra material.
Men när verkstaden sedan flyttade utanför stan och det inte blev lika lätt att ta sig dit började hon fundera på att skaffa en egen lokal. I dag har hon en liten ateljé på Södermalm i Stockholm, där hon anordnar utställningar och workshoppar i bland annat linoleumtryck.
– Det jag föll för med tekniken är att det är väldigt enkelt och samtidigt väldigt effektfullt. Det passar min hjärna, säger Anna Curtius och skrattar.
Linoleumtryck är exakt samma princip som potatistryck, menar hon. Med olika verktyg karvar hon fram ett mönster i linoleumplattan, för att sedan rolla ut färg på den och placera den i pressen. Ovanpå lägger hon ett pappersark, och sedan åker alltihop genom valsarna i pressen. Ut på andra sidan kommer ett färdigt, grafiskt tryck. Den stora pressen är förstås inget hobbyutövaren har hemma, men Anna Curtius berättar att det finns olika sätt att åstadkomma samma sak:
– Dels finns det små pressar för hemmabruk, jag har en sådan hemma. Dels går det också alldeles utmärkt att använda baksidan på en sked för att pressa, både träslevar och metallskedar, beroende på vad man föredrar.
Kvalitativt papper
För de flesta av oss är linoleum nog mest förknippat med golv. Innan arkitekten Anna Curtius började med tekniken hade hon mest kommit i kontakt med den genom jobbet. Golvlinoleum har en annan yta och passar inte för tryck, det är i stället konstnärslinoleum som används. Anna rekommenderar bestämt att man satsar på material av lite bättre kvalitet.
– Framför allt papperet, så att man trycker på riktigt grafikpapper i stället för på ritpapper eller liknande. Verktygen kan vara lite billigare i början, men de bättre kostar inte särskilt mycket mer. Gå till en konstnärsbutik och fråga där, de kan hjälpa till.
Nu har det gått mer än fyra år sedan Anna Curtius köpte sina första linoleumbitar. Några av de motiv hon skapade då har hon fortfarande kvar. Det är det som är det fina med trycktekniker – den ”stämpel” man skapar går att använda många, många gånger.
– Det enda som kan hända är att den hårdnar lite med tiden. Det går jättebra att trycka med den ändå, däremot kan det vara svårare att karva mönster i en hård bit. Mitt tips är att inte köpa på sig massor av linoleum åt gången, utan fylla på med färsk i små omgångar i stället.
För Annas del har linoleumtryck både blivit en hobby och en inkomstkälla. Hon skapar egna motiv och har ibland utställningar där hon säljer sin konst, men hon inspirerar också andra genom workshops, sitt Instagramkonto och sin blogg. Det hon vill förmedla är att alla kan testa och att resultatet alltid blir fint – oavsett hur många misstag man har gjort längs vägen.
– Jag kämpar med det själv förstås, att saker inte alltid blir helt perfekta. Där är barn så mycket bättre, de bara kör på och skapar utan att sätta hinder för sig själva. För oss vuxna gäller att vi måste tillåta och acceptera felen. Livet är ju inte heller perfekt!
