Morgonsolen är fortfarande lite kylig där den hänger lågt över det glittriga vattnet och de vita skärgårdsbåtarna guppar på rad vid Strömkajen.

Det är högsommar, men ändå inte packat på båten. Vi får en bekväm resa i våra fåtöljer. Barnen äter de färdigbredda smörgåsarna redan när vi backar ut från kajen. Det är fyra timmar kvar innan vi är framme.

– Ligger Möja i Sverige? frågar lillebror.

– Det ligger till och med i Stockholm, förklarar storebror.

Uppvuxna med charterresor som tar dem till ett annat land på nolltid är det här onekligen en övning i långsamhetens lov. Jag erkänner härmed att jag lurade dem att det inte finns något internet i skärgården.

Nio dagar ska vi vara på luffen. Eftersom jag inte har några förkunskaper om Stockholms skärgård låter jag reseplaneringen styras lite av slumpen – jag tog sonika Waxholmsbolagets tidtabell och bokade vandrarhem på fyra olika öar som inte hade en alltför lång resa mellan sig. Hur mysigt det än är att åka skärgårdsbåt har inte barnen tålamod att resa längre än en halvtimme mellan öarna. Waxholmsbolaget lägger till vid 299 bryggor i hela skärgården under sommaren, så det finns en hel del att upptäcka.

Dyrt eller billigt

Det allra bästa med en sådan här resa är att den kan anpassas efter tid och budget. Man kan kosta på sig att bo lite dyrare och äta på öns restauranger om man vill. Eller gå på budgetspåret – ta med egna lakan och laga mat på vandrarhemmet.

Vid tolvtiden stiger vi iland på Möja. Flakmopederna vroomar på grusvägarna och en doft av strömming slingrar ut från fiskboden.

Vandrarhemmet är inhyst i öns gamla posthus och ligger i en liten backe, från den lummiga trädgården doftar blommorna och bakom huset finns en klipphäll för barn med spring i benen. Servicen är personlig och huset nyrenoverat.

Efter en lunch i solen utanför fiskboden tar vi en eftermiddagspromenad förbi Möja kyrka och vidare mot stranden. Det ska sägas – Möja är ingen badö för småbarnsfamiljer, vattenlinjen består mest av båtbryggor som inbjuder till ett snabbt dopp för vuxna och simkunniga. Men går man genom den myggiga tallskogen kan man ändå hitta en långgrund badvik där man är i stort sett ensam.

Gemensamt dass

Nästa dag hyr vi cyklar och trampar norrut till den berömda restaurangen Wikströms fisk. Ungarna kämpar på i uppförsbackarna med löfte om laxburgare och saft. Vi kommer fram precis när de öppnar för lunch, och tur var det, för snart är det fullt av matgäster i trädgården.

Två nätter på varje ö är vår plan. Efter att ha provianterat pasta, choklad, frysta köttbullar och soppor hoppar vi förväntansfullt på nästa båt som tar oss mot Finnhamn och Idholmen. Vi hinner precis dricka en dricka och spela några partier Vändtia innan vi är framme.

Här har vi bokat en liten stuga, med eget kök och kammare med våningssäng. Barnen rusar in och ut och tycker det är festligt med det gemensamma utedasset som ligger hundra meter därifrån. Badviken är ljuvlig – mot eftermiddagen mojnar vinden och eftermiddagssolen gassar över det stilla vattnet. Vi stannar tills solen går ned.

Nästa morgon vaknar vi av tupparna och hönsen som bor alldeles utanför stugan, och när bonden på Idholmen öppnar försäljningen plockar vi famnarna fulla av ägg, zucchini och potatis.

Barnen, som i ärlighetens namn inte är så förtjusta i grönsaker till vardags, äter upp nästan alla de söta ärtorna som snacks redan på vägen tillbaka till stugan. Till lunch blir det omelett i solen med utsikt över ängen och hönsen.

Efter maten slåss vi nästan om vem som ska få hämta vatten ur brunnen och diska i baljorna utanför stugan. Hemma i stan bor vi i lägenhet utan balkong, och att få plaska med diskvatten vid stugknuten är ett sällsynt nöje.

Är i nuet

Den tredje ön heter Svartsö. Vandrarhemmet är nybyggt och bekvämt med egen toalett till rummet. Utanför i gräset hittar lillebror en groda som blir hans bästa vän den eftermiddagen.

Vi hyr en roddbåt. Och med tanke på att barnen är födda och uppvuxna i stan har jag inga förväntningar på att de ens ska tycka att aktiviteten är rolig. Men vi blir ute på den lilla sjön i timmar. De ror och ror. När de blir trötta i armarna lägger vi till vid en soldränkt klippa och hoppar nakna ned i det badkarsvarma alldeles klara sjövattnet. Sedan äter vi äggmackor och kan konstatera att det här faktiskt kan vara sommarlovets höjdpunkt. Barnen befinner sig i nuet, men själv sparar jag ögonblicket för att få ta fram en slaskig novemberdag.

Vår sista ö är Stora Kalholmen, och den är olik de andra. Stora och Lilla Kalholmen ingår i det stora naturresarvatet Hjälmö-Lådna och allt känns lite ödsligare och ensligare här, vi kommer närmare naturen. Det stora röda huset, som ligger hisnande beläget uppe på berget vid den lagunliknande viken tillhörde en gång prins Wilhelms livläkare Anshelm Larsson. Uppe i skogen finns några stugor utspridda, och föreståndaren och ensamseglaren Eva Kullgren visar oss till vår. Här finns ingen restaurang och ingen butik, bara en liten bod där man kan handla det nödvändigaste. Vi sover med tallarna susande utanför fönstren, och jag tror att vi sover i tretton timmar i sträck.

Inte en människa

En av resans större upplevelser är bastubadet på Stora Kalholmen. Tjutande hoppar barnen i vattnet från stegen och det känns som att det fräser i skinnet. Sedan sitter vi i eftermiddagssolen och dricker saft på klipporna utan att se en enda båt eller människa.

På kvällen kommer veckans första regn och det gör inte ett dugg. Vi värmer soppa i en stor kastrull och äter i doktorsvillans allrum med utsikt genom det vackert spröjsade fönstren. Skymningen kommer, vi spelar kort och regnet faller mjukt mot glaset.  

På den nionde dagen säger vi hej då till skärgården. Det känns som att vi har varit väldigt långt borta när vi efter fyra timmars båtfärd skymtar Gamla stans husfasader och så småningom lägger till i Slussen. Lite gungiga i benen går vi iland, solbrända och trassliga i håret efter alla saltvattenbad.