I lummiga villakvarter med gator döpta efter bakverk – Småkaksgränd, Krokanvägen, Spettekaksvägen – tornar en annorlunda och imponerande tegelfasad upp sig i slutet på en före detta återvändsgränd. I detta arkitektritade hus bor Svante Öquist, frilansjournalist, bloggare och före detta chefredaktör på Elle Interiör (senare Decoration) med sambo, barn, hunden Musse och två kaniner.
– Det är det ultimata huset och vi älskar att bo här, säger Svante Öquist.
Huset ritades 1955 av arkitekturprofessor Eskil Sundahl, som också har ritat Katarinahissen i Stockholm. Sundahl skapade detta hus åt sig själv när han skulle gå i pension och sammanfattade på många sätt hela sin karriär och sitt yrkeskunnande i det. Huset är K-märkt i högsta klassen, men bara exteriört.
– Vi har originalskisserna till både huset och trädgården, som är ritad av trädgårdsarkitekt Walter Bauer, och det är klart att vi bevarar mycket, som originalspaljéer och staket till exempel. Men vi måste få sätta vår prägel på vårt hem också.
Hus med historia
Huset är stort och vindlande, med många spännande vinklar och fiffiga lösningar. Bland annat går de infällda persiennerna i taken och fönstren att vända runt en central fästpunkt. Svante Öquist berättar gärna om husets historia och arkitektur på sin blogg och sitt instagramkonto, där hantverk, kvalitet och form är röda trådar.
– Jag är så privilegierad som får bo så här, och jag vill gärna dela med mig av det. Det är svårt med sociala medier, och det vore hemskt om folk uppfattade detta som ouppnåeligt – det är inte min tanke. Jag vill inspirera, att människor ska upptäcka detaljer i sin vardag och börja njuta av allt de har i stället för att ständigt sträva efter något annat.
Alla väggar är vita, men hemmet är långt ifrån strikt och minimalistiskt. Tvärtom exploderar det av färg och är fyllt av saker samlade under ett helt liv.
– Jag har aldrig förstått alla som pratar om att det grå och avskalade ska skapa lugn och harmoni, samtidigt som vi klagar varje höst på att det är så grått och trist ute! Finns det någon människa som inte älskar grönska, blå himmel och levande blommor? De är ju inte grå! Det färglösa och anemiska har aldrig tilltalat mig, säger Svante Öquist och skrattar.
Maffig mix
Inredningen är en blandning av tidsenlig design och modernare formgivning, men familjen köper väldigt sällan något nytt. De fåtal saker som är designade i nutid är främst av formgivare som Svante har lärt känna under sitt yrkesliv. I vardagsrummet finns inte mindre än tre soffor – en beige, italiensk dyrgrip som han har sparat ihop till, en äldre soffa som har loppisfyndats för en hundralapp och en Ikea-soffa med 15 år på nacken.
– Jag tycker fortfarande om den, även om jag i dag inte hade köpt just den eftersom jag numera vet att kallskummet inuti är en riktig miljöbov.
Hållbarhetstänket är något som kommer naturligt för Svante. Han beskriver sig själv som en ”bondunge”, uppvuxen på landet där den egna mjölken lämnades in till mejeriet för att bli ost och smör. I dag kallas det närodlat och närproducerat. Svante Öquist är passionerad kring sitt hem och att välja med omsorg, men det skulle aldrig falla honom in att riva ut det tio år gamla katalogköket även om han själv hade föredragit något annat.
– Att kasta ett fullt fungerande kök på soptippen är ju helt vansinnigt. Jag växte upp på 1950- och 1960-talet, det är inte på något vis forntid och ändå är skillnaden enorm. Numera beställer vi saker som fraktas kors och tvärs över världen. Det är läskigt att det ska krävas en katastrof för att vi ska inse hur galet detta är, och det känns nedvärderande att prata om hållbarhet som en trend när det är större än så.
Älskade föremål
Trots tre flyttar på tolv år har få saker bytts ut i familjens hem. Villa Sundahl är större än tidigare boenden, men det krävdes inga kompletteringsköp för att möblera. I stället fick sparade möbler komma fram ur förråden. Det är ett väldigt hemtrevligt hus och Svante Öquist tvekar inte när han får frågan om hur man skapar trivsel:
– Genom att omge sig med saker man gillar. Hemmet är scenen där vi lever våra liv, och oavsett om det är lokalteatern i Gubbängen eller Kungliga Dramatens stora scen måste rekvisitan vara vald av oss själva – inte av ängslighet för vad andra ska tycka. Jag älskar att bo här, men jag tar det inte för givet.
