Under många år var Gunnar Palm professionell kartläsare med både Saab och Ford som arbetsgivare. Han reste världen runt och lotsade förare på vägar i allsköns terräng. Samspelet dem emellan var oerhört viktigt om det skulle gå fort. Gunnar hade det lilla extra som gjorde honom framgångsrik.
– Jag älskar att tävla och har alltid hållit igång fysiskt, det gjorde att jag orkade. Långa tävlingar var min specialitet. Ju svårare, desto bättre.
Safarirallyt
Segern i London–Mexiko är en milstolpe i hans och Hannu Mikkolas gemensamma karriär.
– Starten gick på Wembley och målet var på Aztecastadion i Mexico, där fotbolls-VM skulle spelas samma år. Men allra först körde vi flera sträckor i Europa, med avslutning i Portugal. Då låg vi tvåa.
Sedan bar det av till Sydamerika och nya utmaningar. På vägar där de riskerade möten med djur och lastbilar gick det inte att köra för fullt i skymda kurvor och på krön. Rallyt kördes utan noter, men Gunnar hade varit på plats i förväg och rekat sträckorna.
På slingrande bergsvägar med stup på sidorna gick det lite långsammare, men på de bredare asfaltsträckorna med fri sikt var farten 170–180 kilometer i timmen. Bilen var växlad för att accelerera och ha högt vridmoment, inte för maxad toppfart.
– Jag minns särskilt tolvtimmarssträckan, som kördes på Inkavägen Cuzco-Huancayo. När vi kom i mål var vi 18 minuter före tvåan. Där grundlade vi segern.
Syrgas
De körde stundtals 4 000 meter över havet och både bilen och förarna behövde extra syre för att orka. Men Hannu och Gunnar hade hivat ut syrgastuberna för att spara på vikten.
– Vi tänkte att om vi svimmar så kommer det någon annan som har syrgas och räddar oss, säger Gunnar och skrattar vid minnet.
Han var 33 år då och Hannu några år yngre. De håller fortfarande kontakten. I fjol hälsade Gunnar på i Finland där Hannu bor under sommaren.
– På 70-talet var det nästan bara fabriksteam – bortåt femton jämfört med fåtalet i dag i VM. Rallysporten är i bakvattnet mot då. Bilarna kostar så mycket och det saknas vägar. Därtill kommer miljöaspekten. En amatör har inte råd och sporten tappar bredden trots stort publikintresse.
Efter alla år i motorsporten – vad är du mest stolt över förutom själva tävlingarna?
– Att jag fick Motorprinsens medalj av Prins Bertil. Jag var sista pristagaren som han själv valde ut, säger Gunnar Palm.
