Det började på Axonaskolan i Tollarp som ett projekt under temat hållbarhet. Idén kom från läraren och fantasten Andreas Andersson.
– I början var det bara mellanstadieeleverna som odlade i all enkelhet, med ett par pallkragar och några fönsterbrädesodlingar. Men ganska snabbt blev fler elever och lärare intresserade och projektet växte.
I dag är verksamheten integrerad i skolans undervisning, över alla årskurser. Odlingarna utvecklas med såväl elevers som lärares hjälp.
– Alla är engagerade och odlandet har blivit något av skolans signum.
Egen pesto
Det som odlas används i skolans kök och i hemkunskapen. När peston till lunchpastan är gjord på egen basilika och vitlök vågar fler barn smaka.
– De uppskattar råvarorna på ett helt nytt sätt. Även de som tidigare var lite skeptiska till grönsaker äter med god aptit, säger Andreas och tillägger att höjdpunkten var i julas när eleverna, tillsammans med skolans kock, bakade pepparkakor på sirap från egenodlade sockerrör.
Trots att det gröna numera är en självklar del i undervisningen tycker Andreas att allt som görs i skolans täppa inte måste ha ett akademiskt syfte.
– Det finns en styrka i att lärare och elever möts i en aktivitet som inte bedöms och betygssätts, utan att man gör det för att det är roligt. Då får eleverna livskunskap som är minst lika viktig som rena ämneskunskaper.
Men skolodlingarna har ändå gett ringar på vattnet rent studiemässigt.
– Till exempel presterar elever som annars kan ha svårt med skolarbete mycket bättre när de får skriva om något de har varit med om själva, som att odla sina egna gurkor eller att bygga sitt eget trädgårdsskjul.
Våga misslyckas
För en passionerad hemmaodlare kan det låta utmanande att släppa kontrollen och låta barnen leva ut i trädgårdslandet.
– Det är lätt att fokusera på storlek och lyckade skördar. Men när man odlar i pedagogiskt syfte är själva processen viktigast. Då gäller det att släppa prestigen. Att misslyckas är en lärdom i sig, säger Andreas.
Alla som planterar hemma vet att det kan vara svårt att hålla odlingarna igång i semestertider. Frågan är hur det går under ett helt sommarlov. Axonaskolan har valt att förskjuta säsongen och dela in odlandet i faser.
– På våren odlar vi i upphöjda varmbänkar, som får värme från förmultnande organiskt material. Därför kan vi starta redan i mars. Då hinner vi med tre skördar av vårgrödor som rädisa, mangold och spenat före sommarlovet, säger Andreas Andersson.
Till sommaren sår eleverna nya grödor som kräver minimal tillsyn, som pumpor, majs, lök och jordärtskockor. Eftersom odlingsbäddarna är byggda med rejäla betongkanter, och dessutom täckodlade, håller de kvar fukten i jorden.
– Vi behöver inga vattenvakter under lovet. Det räcker att barnen och personalen på fritids vattnar ett par gånger och att jag åker förbi någon gång.
Omtanke krävs
Det finns även en pedagogisk vinst i att låta odlingarna förfalla lite under sommaren.
– Då ser barnen att deras omtanke behövs för att det ska växa. Om allt är fint när de kommer tillbaka förstår de inte att växterna behöver dem för att må bra, säger Andreas Andersson.
Lagom till skolstart är det dags att skörda och så nytt inför hösten.
– Ibland har vi förgrott plantor så att de ska hinna ta sig innan det blir för kallt. På hösten sätter vi bland annat förodlad sallat som snabbt blir skördeklar. Då kan vi få flera skördar och odla in i november.
Det ska tilläggas att Tollarp ligger i växtzon 1.
Under vintern odlar eleverna hydroponiskt inomhus, det vill säga i vatten och näringslösning, utan jord och med belysning.
– Då är fönsterbänkarna fyllda av kryddor och bladgrönt. Vi odlar även med så kallad micro leaf och driver fram små bladgrönsaker som krasse och basilika.
Verksamheten är tacksam, eftersom det går snabbt att se när det växer.
I skolans värld är pengar en ständig stötesten.
Är det inte dyrt att odla med eleverna?
– Tvärtom. Vi brukar fråga plantskolor och handelsträdgårdar om de har fröpåsar och lökar som de kan skänka. Pallkragar kan man få från brädgårdar och kyrkan brukar slänga påskliljor i krukor när de har blommat över, säger Andreas Andersson och avslutar:
– Det slängs förvånansvärt mycket och om vi kan ta hand om det är det dessutom bra för miljön. Det gäller bara att våga fråga.
