Gustav Mandelmann kallar sig levnadskonstnär. Hur blir man det? kanske någon undrar. En spretig utbildning är nog inte nödvändig, men Gustav har lyckats få ihop de olika bitarna till en helhet.
Det började med fiolspel på kommunala musikskolan. Han tog en medicine kandidatexamen – ett försök att tillmötesgå sin pappa apotekarens drömmar om att sonen skulle bli läkare.
Som läkare sitter man emellertid inomhus om dagarna, och Gustav ville ut. Han utbildade sig inom trädgårdsodling på Säbyholm i Upplands-Bro. Han läste till journalist för att få skriva och berätta, och han sökte till konstskola för att han längtade efter att utveckla sin nyfikenhet och skaparlust.
På konstskolan träffade han sin hustru Marie, och livet tog en ny vändning. Inte bara för att han hade träffat kvinnan han skulle dela sitt liv med, utan också för att själva skolan, Gerlesborgsskolan i Bohuslän, var en så inspirerande miljö.
Lekfullt skapande
Rektorn Per Liljenberg hade skapat en mötesplats för folk från alla tänkbara olika bakgrunder. På skolan kunde de mötas, samtala och låna av varandras idéer. När Gustav och Marie så småningom köpte gården Djupadal på Österlen ville de att gården skulle bli en liknande mötesplats. En trädgård för lekfullt skapande, men också för ett allvar – att odla och hålla djur och framställa allt en fyrabarnsfamilj kan behöva för sitt uppehälle.
Drömmen om att bedriva jordbruk och vara självförsörjande delade de redan när de träffades. För Gustavs del kom drömmen paradoxalt nog från hans pappa. Alltså samma pappa som arbetade för ett läkemedelsföretag och ville att Gustav skulle gå läkarlinjen.
Men pappan hade också drömmar om att bli jordbrukare och leva av jorden och de rena råvarorna. Hälsa var viktigt i familjen, och Gustavs föräldrar pratade ofta om naturliga råvaror.
– Jag växte upp på Lidingö, och där var det otroligt pinsamt när man tog hem kompisar och mamma och pappa höll på och stycka en halv ko på köksbordet, säger Gustav och skrattar.
– De var riktiga hamstrare båda två, lustigt nog. Och min pappa framför allt. Han var väldigt upptagen av tanken på hur man skulle leva ett sunt liv med äkta grejer.
Fadern är med
Pappan köpte en gård i Småland, men arbetet hindrade honom från att vara där särskilt mycket. Det blev mest Gustav och hans mamma och syskon som bodde på gården. Med Djupadal känner han att han förverkligar sin faders dröm om att bli lantbrukare.
– Jag har med mig min pappa på axeln. Han sitter och tittar, och jag vet att han är med mig. 'Bra Gustav, det här är livet', skulle han tänka om han såg mig. Och jag vet att han ser mig, så det gör också min dag. Jag har med mig generationerna bakåt.
Numera har Gustav Mandelmann även med sig generationen framåt. Som nybliven, stolt morfar till en liten Helle påminns han om när hans fyra barn var små. Nu är det dags för nästa generation att uppleva och lära sig under besöken på Djupadal. Och Gustav är gärna en lärare, han tycker om att dela sin entusiasm och förmedla sin kunskap till människor som är nyfikna. Det är en del av glädjen med besöksverksamheten på gården.
Det vackra
I takt med den ökande populariteten för Mandelmanns trädgårdar har de fått begränsa antalet besökare och börja ta inträde. Det gäller att få tid över till arbetet, och för varandra. Gustav och Marie har ett pågående samarbete, där de kompletterar snarare än kopierar varandra. De möts i bådas vilja att göra något konstnärligt med gården.
Ibland får dock Marie påminna Gustav om att skönheten är lika viktig som funktionen i varje nytt projekt.
– Hon säger ofta, ’men Gustav, glöm inte att det måste vara vackert också’. Om jag hade fått hålla på själv då hade det kanske inte alls blivit en jättevacker gård. Hon har alltid den invändningen, och det är bra.