Modellnamnet Puma är ett nästan övertydligt exempel på bilmarknadens utveckling de senaste 20 åren. År 1997 var Ford Puma en sportcoupé baserad på den samtida småbilen Fiesta.
I år återuppstår Puma och precis som tidigare delar den teknik med Fiesta.
Puma är för all del lite sportigt formgiven, med svängiga karosslinjer och en front där strålkastarna enligt gängse mode snarast vilar ovanpå framskärmarna. Någon påfallande märkesidentitet är däremot svår att skönja – Pumas design skulle kunna vara sprungen ur många bilmärkens stora bygglådor.
Det är dessutom en svår trängsel den möts av, snart sagt alla tillverkare av vardagsbilar har liknande modeller. Är det här exemplaret det bästa valet i det stora utbudet? Nja, på många sätt är bilarna i detta segment utbytbara. Puma är dessutom svår att begripa sig på.
Godmodig
Den kornblå testbilen utmärker sig varken i stadstrafik eller på vindlande småvägar som något ess vad gäller köregenskaper. Godmodig och följsam, men inte påfallande kvick i vändningarna.
Inte heller Pumas drivlina höjer upplevelsen. Testbilen har en trecylindrig bensinmotor med en liters volym, det vill säga mindre än många motorcykelmotorer.
I gengäld har motorn en jämförelsevis stor turbo och den senaste trenden i bilvärlden: mildhybridsystem. Det består av 48-voltsteknik med ett litet batteri som återvinner bromskraftsenergi samt en ihopbyggd startmotor och en generator på 11,5 kilowatt.
Upp till nio procent av bränsleförbrukningen ska systemet spara, och dessutom kunna fylla i bensinmotorns kraftsvackor samt rappa på återstart av motorn efter automatisk avstängning vid rödljus.
Dåligt flyt
Det låter bra, men i praktiken är det en brummig och vibrerande motor som minst av allt känns hemma i bilens naturliga habitat – stadskörning. Den manuella sexväxlade lådan fungerar okej, länkaget är inte något under av precision, men det är svårt att få till flyt i samspelet mellan motor, låda och koppling.
Stark är den i alla fall, och som ett led i jakten på bränsledroppar påminner växlingsindikatorn idogt om att föraren bör peta i en högre utväxling. Där man spontant skulle välja trean säger bilen fyran eller till och med femman. Det bidrar till att det vibrerar och skorrar, när den lilla trepipen får streta på låga varvtal.
Förarmiljön är enkel och rättfram. Sittkomforten okej, baksätet ganska instängt (det är trots allt en liten bil) och den höga midjelinjen ger en rätt instängd känsla.
I en rektangulär låda under bagagerummet ryms 80 liter, och med bagagegolvet uppfällt kan 115 centimeter höga föremål placeras där. Perfekt för att transportera en yuccapalm från plantskolan. Lådan har dessutom bottenplugg, så att den kan sköljas ur om leriga stövlar fraktats.