Den svenska traditionen har Estrid Ericson, som grundade Svenskt Tenn 1924, bidragit till. Det menar Eva Seeman, ansvarig specialist på design och modernt konsthantverk på Bukowskis auktioner. Hon är också ett känt ansikte som en av experterna i SVT:s populära långkörare ”Antikrundan”.
Även i det programmet märks vurmen för tenn. I årets säsong dök ett syskonpar upp med en ljusstake signerad Anna Petrus (1886–1949). Den hade fått tjänstgöra som lampfot under en period och saknade sin andre hälft – ljusstakar ska helst alltid finnas i par. Ändå värderades den till mellan 100 000 och 150 000 kronor. En imponerande värdeutveckling för ett tennföremål.
– Anna Petrus hör till de absolut främsta formgivarna i Norden från den tiden. Hon ingick i en grupp samtida kvinnor som gjorde mycket spännande saker i början av 1920-talet.
Gruppen kallades ”Tennisgänget” eftersom deras ateljé låg intill Kungliga Tennishallen på Östermalm. Där ingick bland andra Siri Derkert, Märta Ankarswärd, Tyra Lundgren och Märta Kuylenstierna.
– Det var en speciell tid när kvinnor fick större svängrum vilket gjorde avtryck även i konsten. De kom från en högre medelklass och var influerade av kvinnorörelserna i både Storbritannien och Sverige, berättar Eva Seeman.
Dyrgripar
Att just Anna Petrus verk värderas så högt i dag har flera anledningar. Dels är hennes formspråk unikt – kraftfullt och originellt – dels finns det inte så många riktigt gamla föremål bevarade.
– Det beror förmodligen på att tillverkningen var begränsad och att tenn som material är ganska känsligt och lätt får skador. Men något senare föremål dyker upp då och då. För ett år sedan sålde vi ett lejon från 1960 för 21 000 kronor.
Anna Peterus saker produceras och säljs fortfarande på Svenskt Tenn, där de tillhör klassikerna.
– Hennes Janusvas, lejonen och ljusstakarna är fortfarande väldigt populära.
Uttrycksfulla lejon
Anna Petrus började som skulptör. Hon bedömdes som mycket lovande men under en brand i hennes ateljé på Östermalm 1920 förstördes de flesta av hennes skulpturer.
Det tog hårt på henne och när hon kom tillbaka, till Göteborgsutställningen 1922, visade hon upp sig som konsthantverkare. Inspirationen kom från resor i Italien och Marocko.
– Då lanserade hon väldigt speciella brickbord där de orientaliska influenserna syntes tydligt. Det var också då som lejonet började dyka upp i hennes produktion.
Det kraftfulla djuret blev hennes signum och hon återkom ständigt till det.
– I slutet av 1920-talet inledde hon ett lyckosamt samarbete med Svenskt Tenn och Estrid Ericson, berättar Eva Seeman.
Det första föremålet som lanserades var ett dekorativt galler som skulle skydda heta värmeelement. Därefter skapades allt från paraplyställ och speglar till bokstöd och brevpressar.
Liten samling
Loppisentusiasten och samlaren Jenny Nilzon hör till dem som skulle jubla om hon kom över något tennföremål från Anna Petrus.
– Drömmen vore att springa på en Janusvas på en loppis där ingen förstår att det är en dyrgrip, skrattar hon.
Hennes inredningsintresse är stort och tillsammans med en vän driver hon Instagramkontot "Fleless", där de visar upp många fina vintageföremål och vintagekläder. Hon är samlare på hobbynivå och dammsuger närbelägna loppisar i stort sett varje helg.
– Min man, som arbetar som värderingsman, delar också intresset för gamla prylar. Vi går på jakt tillsammans. Barnen har tröttnat på oss för länge sedan – de vägrar följa med.
Det som väckte hennes kärlek till just tenn är ett föremål som fanns hos hennes farfar.
– Han hade en så kallad knappask från Widerholm & Dahlberg på sitt sängbord när jag var liten. Den föreställer en pojke som står på alla fyra och tittar ned i ett hål. Den fick verkligen igång fantasin, säger hon.
Vacker yta
Jenny Nilzon uppskattar skönheten i tennföremålen. Materialet passar ofta bra ihop med övriga inredningsdetaljer – oavsett om det handlar om trä, textil eller andra metaller.
– Kanske beror det på att tenn alltid har funnits i våra hem? Det är som om vår nordiska stil harmonierar väldigt fint med just tenn, funderar hon.
På senare år har hon märkt en stor skillnad på intresset för tennföremålen.
– Det går nästan inte att fynda längre. Förut var det mässing som alla skulle ha – nu är det tenn. Det kan kännas frustrerande förstås, men mest är det kul. I dessa tider känns det bra att fler har fått upp ögonen för återbruk.
