— Om du frågar en forskare om han eller hon är säker på sina resultat och svaret omedelbart blir ja, jag är 100 procent säker. Då bör du hissa en varningsflagg, säger Darcy Wagner professor och forskare bioteknik vid Lunds universitet.

Hon försöker i sin forskning konstruera lungvävnad genom att kombinera syntetiskt material med biologiska celler. Hon vet mycket väl vilka hinder som finns för att få stamceller att växa på plastmaterial.

Därför blev hon förvånad när hon under vetenskaplig konferens lyssnade på Paolo Macchiarinis beskrivning om de luftstrupar han lyckats klä med celler och sedan transplanterat in i en patient med lyckat resultat.

— Vi hade också gjort försök att få den typen av stamceller han använde för att bilda epitelceller som finns i bland annat luftstrupen utan att lyckas. Jag kände inte till någon annan som gjort det. Men han var framstående och erfaren och jag var ung och blev i ärlighetens namn lite starstrucked, säger hon.

Plaststrupar kan skräddarsys

Paolo Macchiarini hade börjat med att transplantera luftstrupar från avlidna donatorer, operationer han själv beskrev som lyckade. Därefter var det dags för de numera ökända operationerna med luftstrupar av plast. Han beskrev metoden som något som skulle revolutionera det medicinska området.

Tanken är lockande. Plast av olika slag har använts i medicinskt syfte på andra platser i kroppen, även om till exempel titan är betydligt vanligare. Genom att tillverka egna luftstrupar skulle de kunna skräddarsys med mått som passar mottagaren perfekt. Något av de mest utmanande med just luftstrupar är nämligen att de är så olika mellan individer, det är extremt svårt att hitta donatorer som passar.

Men luftstrupen är inte bara ett rör. Den har en komplicerad konstruktion av brosk, muskler och bindväv. Det ska också ska skydda oss från allting som kan finnas i luften vi ständigt andas in.

— Med varje andetag dras bakterier, virus och andra partiklar in. Dessa fastnar i plasten och leder till infektion om den inte är beklädd med en särskild luftvägsslemhinna, säger Karl-Henrik Grinnemo, thoraxkirurg på Uppsala universitetssjukhus och en av de som arbetat nära Paolo Macchiarini.

Skulle kläs i stamceller

För att komma runt detta lät Paolo Macchiarini de syntetiska struparna bada i stamceller, som tillsammans med olika tillväxtfaktorer skulle stimulera att en slemhinna bildades och nya kärl att växa in. På så sätt skulle det biologiska skydd som en luftstrupe har finnas där.

Tyvärr skulle det krävas flera misslyckade operationer innan det stod klart att detta inte fungerade och att det dessutom fanns stora tveksamheter i de djurförsök som Paolo Macchiarini påstod låg till grund för operationerna.

Karl-Henrik Grinnemo var en av de som slog larm om Paolo Macchiarinis forskningsfusk och som tillsammans med sina tre kollegor blivit kända om visselblåsarna. Han säger att syntetiska luftstrupar mer eller mindre har övergivits inom forskarvärlden.

I de sällsynta fall där delar av en luftstrupe behöver avlägsnas på grund av till exempel cancer eller skada tar man bort ett parti och fogar ihop ändarna på nytt. Det är möjligt om biten som tas bort inte är mer än fem centimeter.

— Men beroende på viken typ av cancer det är så finns det i flera fall möjligheter att skära bort så mycket man kan av tumören och behandla med strålning och cellgifter. Det är den allmänt accepterade metoden, säger Karl-Henrik Grinnemo.

"Kirurgen har ansvaret"

Darcy Wagner har funderat mycket på om hon som forskare i ett närbesläktat område borde ha reagerat mer på att Paolo Macchiarini gjorde till synes omöjliga saker.

— Jag var förvånad att de kommit så långt. Men man litar på att den som driver sådan avancerad forskning har koll, att han vet något som jag inte vet. I slutändan är det faktiskt kirurgen som utför ingreppet som har ansvaret att ha trippelkontrollerat allting och ha lyssnat till andra experter. Att säga att patienterna inte har något annat alternativ räcker inte, det kommer alltid att finnas dödssjuka patienter. Det krävs alltid vetenskapligt underlag och man får inte skynda, säger hon.

Karl-Henrik Grinnemo och hans kollegor slog till sist larm. På frågan om de kunde ha agerat tidigare tvekar han en stund.

— Jag tror inte det. Problemet var att de två första patienterna åkte till Island respektive USA efter operationerna och vi var inte behandlande läkare. Patientsekretessen gjorde att vi inte kunde följa dem och inte heller ta del av obduktionsprotokollen när den andra patienten avled. För den tredje patienten hade vi bättre kontroll men då skylldes alla komplikationer på att hon fick hjärtstopp i början och att hjärt-lungräddningen skadade luftvägen.

— Vi var ju också tvungna att skapa ett helt vattentätt stöd för våra påståenden då det handlande om en kollega och väldigt akta kirurg som vi anklagade. Annars hade ingen lyssnat.