Tänk dig en värld där ett litet skärsår på fingret kan bli livsfarligt. Eller där rutinmässiga operationer som vi i dag tar för givna, inte längre är möjliga att utföra. Eller för tidigt födda och infektionskänsliga barn inte längre kan räddas.

Det är bara några exempel på följderna vi kan vänta oss av det som ofta kallas ”den tysta pandemin” – bakteriernas ökande motståndskraft mot en av mänsklighetens största landvinningar: antibiotikan.

– Vi närmar oss en global kris. Ingen kan säga exakt när den kommer, eller hur den yttrar sig. Men redan i dag är problemet gigantiskt, säger Otto Cars, professor och grundare av React, ett internationellt nätverk mot antibiotikaresistens.

500 dör varje år

I dag skördar antibiotikaresistensen ett människoliv var sjätte sekund världen över. I Sverige handlar det om 500 liv varje år, enligt de mest tillförlitliga beräkningarna.

Det som står på spel om utvecklingen fortsätter är den moderna sjukvården, framhåller socialminister Jakob Forssmed (KD).

– Människor kommer i allt högre utsträckning att dö av helt vanliga infektioner. Det är otroligt bråttom att vända utvecklingen, säger han.

Antibiotikan är en hörnsten i hela sjukvården. Förutom alla bakterieinfektioner som kräver fungerande antibiotika så behövs de i förebyggande syfte inför många vanliga behandlingar och operationer.

Ett exempel är de vanliga knä- och höftledsoperationerna. Bakterier växer ofta till runt protesen och vill det sig illa rör det sig om resistenta bakterier som kan spridas ut i blodet och leda till blodförgiftning. Om antibiotika inte biter kan det leda till döden.

Även de flesta som drabbas av cancer är beroende av antibiotika för att hindra att infektioner uppstår vid operation, eller när immunförsvaret är kraftigt försvagat under en cellgiftsbehandling.

Redan i dag är resistenta bakterier vardagsmat på svenska sjukhus. Men de flesta patienter går fortfarande att behandla.

Resistensen ökar

– Det vanligaste problemet i dag är urinvägsinfektioner där vanliga tablettbehandlingar inte längre fungerar, och patienten ibland måste läggas in för att få antibiotika intravenöst. Sådana fall har vi nästan dagligen, säger Thomas Tängdén, infektionsläkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Sverige ligger bättre till än de flesta andra länder men resistensen ökar även här. År 2050 väntas 70 000 svenskar drabbas av resistenta bakterier varje år. Det är mer än fyra gånger så många som år 2016, då Folkhälsomyndigheten tog fram prognosen.

Vad krävs då för att vända skutan? Experterna pekar framför allt på två saker.

Dels att radikalt minska felanvändningen; att antibiotika undviks när det inte behövs eftersom det driver på resistensutvecklingen. Dels att få fram nya antibiotika, något som visat sig vetenskapligt svårt och dessutom inte är lönsamt för läkemedelsbolagen att satsa på, eftersom antibiotikan ska användas så lite som möjligt.

Trots att antibiotikaresistensen varit uppe på den politiska agendan under många år har problemet fortsatt att växa, konstaterar Otto Cars.

– Jag tror inte man förstått allvaret, varken politiker eller folk i allmänhet. Och så är det kanske för skrämmande att tänka på.

Men under ett EU-toppmöte om antibiotikaresistens på Arlanda som Sverige stod värd för under den gångna veckan för var det tydligt att polletten trillat ner hos fler politiker och EU-institutioner, tycker Otto Cars som var en av deltagarna.

– Jag tror att bristen på vissa antibiotika under covid-pandemin har gjort att fler börjar se hur viktiga dessa läkemedel är för sjukvården.

Sporra läkemedelsföretagen

Även socialministern tycker sig märka en ökad medvetenhet från flera länder.

– Nu behövs både politisk beredskap för att fatta beslut som gör att man kan få fram nya antibiotika, och kulturella förändringar för att begränsa förskrivningen. Här ligger Sverige långt framme och har mycket att bidra med för att sprida vårt arbetssätt, säger Jakob Forssmed.

Arbete pågår nu för att exportera en svensk modell där läkarna får utbildning, riktlinjer och återkoppling kring hur de skriver ut antibiotika, och som anses vara orsaken till att svenskarna tar relativt lite antibiotika ”i onödan”.

Under EU-mötet diskuterades även ett sätt att sporra framtagandet av ny antibiotika som testats i Sverige, där läkemedelsföretagen får betalt för att tillhandahålla preparaten, i stället för när de säljs.

– Jag noterade ett oerhört stort intresse för modellen och många tyckte det är något EU bör diskutera, säger socialminister Jakob Forssmed.

I september nästa år hålls ett FN-toppmöte om den ökande antibiotikaresistensen. Ett möte som flera experter ser som sista chansen att hejda en annalkande katastrof.

– Jag håller med. Om man då inte kommer med starkare utfästelser som länderna måste leverera på, så känns det verkligen som att vi tappar greppet, säger Otto Cars.

Han tror att det behövs ett globalt avtal, ett slags Parisavtal för antibiotika, med mätbara mål för hur användningen ska minska motsvarande målen för utsläppsminskningar.

– Vi måste se antibiotikan som en global resurs som vi alla måste förfoga över på ett mycket mer ansvarsfullt sätt, och inte slösa bort.