På måndagskvällen fick Abdulwahed Mansour ett samtal från en tjänsteman på utrikesdepartementet. Du och din familj har fått tillåtelse att lämna Gaza, lät tjänstemannen meddela, och förklarade att de behövde ta sig till Rafah, där gränsövergången till Egypten är belägen.
Lättnad efter 39 dagar av krig som tagit hårt på barnen – 8, 10, 12, 13 och 16 år gamla – och den cancersjuka frun. De har under tisdagen tagit sig till Rafah för att vänta bland hundratals andra på att ta sig ut. Själv befinner han sig på Västbanken, där han arbetar som programmerare.
– Mina barn har spenderat de här dagarna på jakt efter mat, flyende från hus till hus för att undvika bomberna. De har sett byggnader omkring sig totalförstöras. Det är hemskt för dem att tvingas springa från hus till hus i natten, säger Abdulwahed Mansour på telefon från Ramallah.
Flyttade från Sverige
Men även om säkerheten för hans familj hägrar på andra sidan taggtrådsstängslet är han besviken på den svenska regeringen, som han inte anser gör tillräckligt.
– De borde åtminstone hjälpa familjerna med hotell i Kairo. De har inga pengar när de flyr och ingenstans att ta vägen.
Abdulwahed Mansour kom till Sverige som asylsökande i början av 2000-talet och blev svensk medborgare. För fyra år sedan flyttade han tillbaka till Gaza tillsammans med fru och fem barn som samtliga är födda i Sverige. Anledningen, säger han, var att komma närmare sin släkt efter många år i exil.
"Regeringen bryr sig inte"
Enligt Mansour känner han flera svenska medborgare som befinner sig i norra Gaza utan möjlighet att ta sig till gränsen.
– Norra Gaza är helt avklippt och många dödas när de försöker ta sig söderut. Lyckligtvis befann sig min familj redan i södra Gaza. Människor dör, svenska barn dör, men regeringen bryr sig inte.
TT: Utrikesdepartementet avråder sedan tio år svenska medborgare från att resa till Gaza på grund av säkerhetssituationen. Har inte du och andra som trots det valt att lämna Sverige, ta med era barn och bosätta er där ett eget ansvar?
– Efter lång tid i Sverige bestämde vi oss för att återvända till våra systrar, bröder och mammor. Vi ville träffa dem och har en rätt att träffa dem. Det var första gången på 15 år. Jag tycker inte att det är ett brott att vilja återvända till sin familj.