FN-avtalet hyllas – men delmål saknas

Efter nära två veckors förhandlingar som kulminerade i en nattmangling lyckades världens länder klockan tre måndag morgon kanadensisk tid nå i mål. Då klubbade ordförande, den kinesiske miljöministern Huang Runqiu, igenom ett avtal för att skydda och bevara den biologiska mångfalden.

Åsa Ranung, senior policyrådgivare inom biologisk mångfald på Världsnaturfonden WWF, satt i plenarsalen under den drygt sju timmar långa slutförhandlingen.

– Vi är jätteglada över att länderna har lyckats enas om ett avtal med det övergripande målet om att skydda 30 procent av hav, vatten och land till 2030 och stoppa trenden av den biologiska mångfalden. Att avtalet också uppmärksammar ursprungs- och lokalbefolkningarnas rättigheter är väldigt glädjande, säger Åsa Ranung när TT når henne vid klockan fyra på morgonen lokal tid.

Däremot är hon missnöjd över att avtalet inte innehåller några tydliga mål för det mänskliga fotavtrycket, som påverkar de övriga 70 procenten av planetens yta.

– Men det är beklagligt att det saknas ett tydligt mätbart mål för att minska fotavtrycket från produktion och konsumtion, något som måste hända för att stoppa artdöden.

Även Naturskyddsföreningen ser positivt på det nya ramavtalet.

– Det var otroligt viktigt och välkommet att få det här avtalet på plats, eftersom vi har en stor kris för den biologiska mångfalden, Karin Lexén, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen.

Ursprungsbefolkningar stärks

Ett av målen som länderna enats om är att 30 procent av jordens yta till både hav och land ska skyddas till år 2030. Här ska områden med särskilt stor betydelse för den biologiska mångfalden prioriteras. Förutom att skydda finns även skrivningar om att återställa av förstörd natur.

– Men samtidigt ska det göras säger man att urfolks och lokalsamhällens rättigheter ska stärkas vilket är viktigt i sammanhanget, säger Karin Lexén.

Även om ramavtalet hyllas på många punkter har det även kritiserats för att innehålla luddiga skrivningar och för lågt satta mål på flera områden. Ett exempel är att man bara satt mätbara mål på hur risken för artutrotning ska minskas till 2050, men inte till tidigare årtal. Många har efterlyst en siffra till 2030 för att sätta fart på arbetet.

En av dem är Torbjörn Ebenhard, forskningsledare och föreståndare för Centrum för biologisk mångfald vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Han har varit på plats på COP15 och förhandlat om bland annat hur tillståndet för den biologiska mångfalden ska mätas och följas upp.

– Vi skulle ha behövt formulera delmål för vilken status den biologiska mångfalden ska ha vid 2030 för att veta att vi är på rätt väg. Vi kan inte vänta med att utvärdera till 2050, säger han.

Krävdes hårda nypor

Precis som många andra är han lättad och nöjd över att det faktiskt har blivit ett avtal.

– Det har varit stora meningsmotsättningar i förhandlingsdelegationerna och det är inte alla som tycker att detta är bra. Men det kinesiska ordförandeskapet har mer eller mindre tvingat igenom detta. Det var väldigt viktigt för dem att det blev ett avtal och det krävs lite hårda nypor för att få igenom ett sådant.

Att inte alla gillar avtalet tycker Torbjörn Ebenhard är ett gott tecken. Det betyder att avtalet inte har för lågt ställda mål.

Karin Lexén på Naturskyddsföreningen ser också en annan brist. Hon tycker att det är vaga formuleringar kring hur omställningen av samhället ska gå till för att stoppa förlusten av biologisk mångfald och vända utvecklingen.

– Till exempel är det otydligt hur överfisket ska stoppas, för det krävs exempelvis att subventionerna till ohållbart fiske fasas ut.

Däremot gläds hon åt att ramavtalet innehåller skrivningar kring att användningen av de farligaste kemikalierna ska halveras till 2030.

– Användningen av bekämpningsmedel inom industrijordbruket är en viktig orsak till förlusten av biologisk mångfald så det är väldigt viktigt att detta finns med, även om skrivningarna kunde varit skarpare.

Men för att ramavtalet inte ska bli tomma ord är det avgörande att det implementeras i ländernas lagstiftning, konstaterar Karin Lexén, som önskat sig större tydlighet kring hur målen ska följas upp för att se till att de blir verklighet.

– Man får se avtalet som en viktig grundplåt, och sedan får man jobba vidare med uppföljningen.