Det var för cirka 14 000 år sedan som de sista exemplaren av ullhårig noshörning försvann för gott. Fram till alldeles nyligen har teorin varit att det var människan som låg bakom utdöendet, eftersom det sammanföll med när vi människor för första gången kom till nordöstra Sibirien.

"Men nyligen har man hittat flera mycket äldre mänskliga boplatser, varav den mest kända är cirka 30 000 år gammal", säger Love Dalén, professor vid Naturhistoriska riksmuseet och en av forskarna bakom den aktuella studien som presenteras i Current Biology, i ett pressmeddelande.

Varm is

För att undersöka hur antalet noshörningar i Sibirien förändrades över tid har forskarna studerat dna från vävnader, ben- och hårprover från rester av de olika exemplar som hittats i Sibirien.

Analyserna avslöjade ett antal genetiska anpassningar som gjorde det möjligt för det håriga djuret att överleva i ett kallt klimat. En sådan anpassning var en receptor i huden som känner av kalla och varma temperaturer.

Sammantaget visar analyserna att artens utdöende sammanfaller med den värmeperiod som kom vid den senaste istidens slut.

"Sammantaget gör våra analyser att vi kopplar den ullhåriga noshörningens utdöende till klimatet snarare än till mänsklig påverkan, även om mänsklig påverkan inte kan uteslutas", säger Edana Lord, doktorand vid centrum för paleogenetik.

Fler djur undersöks

Forskarna ska nu fokusera på de sista 4 500 åren före utdöendet, för att se mer exakt vad som hände under den tidsperiod som ledde fram till att arten försvann. Andra arter under denna period ska också studeras, som grottlejonet, som försvann ungefär samtidigt som den ullhåriga noshörningen.

"Vi vet att klimatet förändrades mycket, men frågan är hur mycket olika arter påverkades och vad de hade gemensant", säger Love Dalén.