Djuphavsmarulken där hanen bor inuti honan och, likt en bebis, får näring genom hennes blodomlopp. Den sotsvarta snigeln som tar upp järn från undervattensvulkaner för att bygga sig ett pansarskal.

FN-förhandlingarna som drar i gång på måndag omfattar enorma områden – fulla av egendomliga livsformer. Djuphaven täcker nästan hälften av jordens yta, eller hela 98 procent av biosfären, det vill säga den del av jorden som hyser liv.

– Det är det största ekosystemet på planeten. En väldigt stor del av alla djur finns här, säger Frida Bengtsson, som är forskare vid Stockholm Resilience center.

Hon har länge följt FN-förhandlingarna om ett avtal om hur djuphaven ska skyddas och förvaltas på ett hållbart sätt, som pågått mer än tio år. I dag kan djuphaven som inte tillhör något enskilt land nästan betraktas som laglöst område – ett slags vilda västern till havs, menar vissa. Det finns regler kring exempelvis sjöfarten och det kommersiella fisket men det saknas en viktig pusselbit när det gäller den biologiska mångfalden i djuphaven.

– På de fria haven finns få regler för skydd av miljön, säger Niklas Kebbon, som leder den svenska förhandlingsdelegationen, som samordnar EU-länderna eftersom Sverige har ordförandeskapet i EU.

Sargassohavet på kö för skydd

Att lyckas enas om ett avtal är avgörande för att kunna uppfylla ett löfte som Sverige och världens länder gjorde strax före jul på FN-miljömötet i Montreal. Där klubbades en räddningsplan för naturen, där en bärande del är att skydda 30 procent av jordens yta till land och hav.

– Det är helt omöjligt utan ett avtal som skyddar internationellt vatten. Det finns redan flera områden som står på kö för att skyddas, till exempel Sargassohavet, och förhoppningsvis kan saker ske ganska fort om vi får ett avtal, säger Frida Bengtsson.

”Lost city” kallas det havsområde som står i kö och som ligger närmast Sverige, enligt henne. Det är en del av den Mittatlantiska ryggen och hyser unika hydratermiska källor och livsformer som inte finns någon annanstans.

"Betraktades som knäppt"

– När jag började följa havsfrågorna 2007 sågs det som en omöjlighet att etablera marina skyddade områden. Det betraktades som knäppt, eftersom man sett havet som fritt och vår mänskliga påverkan som begränsad. På så vis har det varit en fantastisk resa att man nu är så nära och det finns stora förväntningar på att man nu ska landa avtalet, säger Frida Bengtsson.

Forskningsfartyg på djuphaven kommer ofta tillbaka fulla med djur och växter ingen skådat tidigare. Vi vet kort sagt väldigt lite om vad som döljer sig under ytan – och vad därnere som kan komma till nytta för oss människor.

En viktig del av förhandlingarna handlar därför om att reglera vem som ska tjäna pengar på att man hittar sådant som svampar eller sjöpungar, vars arvsanlag kan hjälpa oss att få fram exempelvis nya läkemedel. Ska vinsten gå till företaget som utvecklar det, eller fördelas på mänskligheten och i så fall hur?

Som att förhandla om rymden

Det var en av knäckfrågorna som stjälpte den senaste förhandlingen i augusti. Företag och nationer som kan göra profit på fynden från djuphavet finns generellt i det globala nord, medan många länder i globala syd, exempelvis önationerna i Stilla havet, är beroende av havet för mat och inkomst men saknar möjlighet att göra stora vetenskapliga undersökningar.

– För dem är det viktigt att det blir rätt – att de får tillgång till vinsterna, säger Frida Bengtsson.

Något som komplicerar förhandlingarna är att de fria haven inte tillhör någon, det är som att förhandla om rymden menar Frida Bengtsson. Djuphavsbotten räknas som ”common heritage of mankind”, mänsklighetens arvedel, och har samma juridiska status som rymden.

"En stark vilja"

Hon är ändå optimistisk kring att de två veckorna av förhandlingar som nu ska äga rum i New York ska utmynna i ett avtal.

– I så fall tror jag att det blir ett globalt jubel. Jag skulle säga att detta är den största folkrättsliga miljöfrågan någonsin, eftersom det handlar om en så väldigt stor yta och det största ekosystemet på jorden.

Även förhandlingsledaren Niklas Kebbon hoppas.

– Det finns en stark vilja framför allt hos små länder som är beroende av havet. Men jag vågar inte vara säker, det finns svåra frågor kvar att lösa bland annat kring finansieringen av skydd av havsområden.