Bestånden som stärkts och klarar mer fiske är sik i Vänern och Vättern, lake i Vättern, siklöja i Vättern och Mälaren, samt abborre i Mälaren och Hjälmaren.

Bedömningen görs av Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), som utfärdar råd för de fiskbestånd som förvaltas nationellt. Men det är oklart vad förbättringen beror på. SLU arbetar med att ta fram metoder som ger mera förståelse.

– Det har inte varit jättestora, snabba förändringar, säger dock Göran Sundblad, forskare på SLU.

Forskarens favorit

Bland de positiva trenderna lyfter han själv fram laken, som är den enda torskfisken i Sveriges stora insjöar.

– Det är en fisk man har svårt att få avsättning för. Det är synd, för den är supergod, säger Göran Sundblad och rekommenderar stekta kotletter av lake.

– En lite bortglömd art, som varit viktig tidigare som husbehovsfisk, tillägger han.

Siken är ett specialfall. Den omfattas inte av Sveriges undantag från EU-reglerna om fisk med höga dioxinhalter. Undantaget gör det möjligt att sälja exempelvis strömming, lax eller röding med dioxinnivå över EU:s gränsvärde. Men för sik måste varje enskild fångst testas, vilket givetvis begränsar yrkesfisket.

Tufft för gäddan

Däremot visar provfiske en negativ trend för gäddan längs Östersjöns kust, söder om Ålands hav. SLU bedömer att fisket av gädda längs kusten bör minska, men framhåller också att kunskapen om beståndet behöver bli bättre.

Gäddan, som framförallt fångas av fritidsfiskare, har flera problem längs kusten. Ett är att gäddlarver äts upp av spiggen, som blivit mer talrik. Ett annat är att vuxna gäddor blir mat för gråsäl.

– Sälen tar i dag betydligt mer gädda än fritids- och yrkesfisket, säger Göran Sundblad och hänvisar till studier av innehållet i sälars magar.

Nu finns förslag om länsvisa begränsningar av gäddfisket längs kusten. Det kan vara total fredning, eller fiskeförbud under lekperioden på våren.