Bantningsmedel, antibiotika, antidepressiva. Listan över vad som hittats i uttrar som dött på 2010-talet är lång. I en ny studie från Naturhistoriska riksmuseet har totalt 187 uttrar analyserats för olika miljögifter. 60 av dem testades specifikt för läkemedel.
Nästan alla – 58 av 60 – hade läkemedel i kroppen. I snitt sju olika mediciner per individ.
– Det är anmärkningsvärt. Vi vet inte hur det påverkar djuren när de lever – för att göra det måste man utföra djurtester – men det är skrämmande att vi hittar läkemedel i dem över huvud taget, säger Anna Roos, intendent på museet och författare till rapporten.
"Måste bli bättre"
Uttrarna får i sig läkemedlen från vattnet de dricker och från fisken de äter. Fisken har i sin tur fått i sig läkemedel som spolats ned i toaletter eller på annat sätt hamnat i vattnet.
– Det här visar att vi måste tänka till. Vi kan inte förbjuda läkemedel men vi måste bli bättre på att hantera dem, säger Roos till TT.
Generellt mår uttrarna i Sverige bra och har ökat ordentligt i både utbredning och antal. De finns i stort sett över hela landet, förutom på Gotland där de aldrig har funnits.
Förbjudet bekämpningsmedel
Uttrarnas hittills värsta fiende var bekämpningsmedlet PCB som gjorde dem sterila. PCB var nära att utrota arten i stora delar av Europa innan det förbjöds i början av 1970-talet. Ämnet hittas dock fortfarande i uttrar, vars medellivslängd i naturen är ungefär fem år.
– Det positiva är att 70 procent av dem som vi analyserat ligger under det troliga tröskelvärde som satts för när man tror att de får reproduktionsstörningar. Men samtidigt är ju en tredjedel över den gränsen, säger Anna Roos.
När det gäller de svårnedbrytbara kemikalierna som brukar kallas PFAS visar rapporten en möjlig ljusning. Den kraftiga ökningen har stannat av och stabiliserats sedan runt 2015. PFAS är en så kallad evighetskemikalie som bland annat har en hormonstörande effekt.
– Där hade jag hoppats på att se en minskning redan, men hoppas på att det går ner inom tio år. Vi ser redan nu att det finns uttrar som har låga halter – men många har fortfarande extremt höga, säger Skoog.