Plötsligt blinkar det gult på instrumentpanelen och en skarp larmsignal hörs. Det är skymning och ur skogspartiet kommer en flock rådjur över vägen. Jag upptäcker dem inte – men det gör bilens värmekamera och varningen hjälper mig att undvika en kollision. Om det hade varit verkligt kritiskt hade bilen själv bromsat.
Den tekniska utvecklingen i bilar har tagit stora steg de senaste åren. Hur stora är lätt att glömma bort, det är mänskligt att ta framstegen för givna.
Att jämföra en ny bil med en likadan av äldre årgång ger därför perspektiv.
Det hampar sig emellertid så att jag har en gammal bil i mitt eget garage, en Porsche 911 från 1986. I andra ringhörnan släpper vi fram den senaste, helt nykonstruerade versionen av 911. Tekniken i min gamla bil är baserad på den 911-generation som kom 1963 – redan 1986 var det alltså en åldrad om än uppdaterad konstruktion.
Bromsar och sladd
Om rådjuren kutat framför min gamla Porsche hade jag fått lita till mina egna ögon. Förmodligen hade jag tvingats panikbromsa och fått moderera bromskraften för att undvika låsning av hjulen, vilket annars innebär att bilen kanar ovanpå underlaget.
Alla moderna bilar har låsningsfria bromsar och även ett så kallat antisladdsystem. Det innebär att om bilen tenderar att svänga mer eller mindre än vad föraren tänkt sig kan bromssystemet räta upp färden och dämpa hastigheten. Det kan vara helt avgörande vid körning på halt underlag.
En annan självklarhet är servostyrning, vilket innebär att en liten motor (tidigare hydraulisk, numera oftast elektrisk) på styrstången avlastar förarens armmuskler. Den gamla Porschen är en smärre pärs att manövrera i låga hastigheter. Någon aktiv hjälp att styra mot en sladd eller undvika att vingla över kantlinjen vid landsvägskörning – som många nutida bilar faktiskt kan – finns förstås inte.
Gigantiskt steg
En stor skillnad mellan äldre bilar och dagens fordon är datorkraften. Få egenskaper i en modern bil skulle kunna vara som de är utan avancerad programmering. Det gäller allt ifrån de nämnda säkerhetssystemen till motorns prestationsförmåga.
Strålkastarna är av led-typ och anpassar ljuskäglan efter körförhållandena. Lamporna på gamla 911 är inte dåliga, men lyser i jämförelse som två stearinljus.
Vid en kollision med annat fordon är en lågbyggd sportbil sällan bra, eftersom normalhöga bilar (för att inte tala om stora suvar!) riskerar att träffa ovanför säkerhetszonerna. Men i nya 911 finns i alla fall krockkuddar, och den grundläggande krocksäkerhetstekniken (säkerhetszoner, hållfasthetslära etc.) har tagit gigantiska steg från 1960-talet till nutid.
Ett samspel
Att köra den gamla Porschen kräver ett samspel mellan förare och mekanik. Kopplingen är lite trögtrampad och växellådan har ett ganska kärvt länkage. För att växla mjukt och ändå effektivt måste man lyssna, känna och agera i samförstånd med bilen.
Det är ingen tvekan om vilken bil som objektivt är den bättre av dessa två. Men ur bilentusiastens perspektiv då? Det handlar så klart om tycke och smak. Själv fascineras jag av vilken tekniskt komplex och ändå harmonisk körupplevelse en ny bil kan erbjuda. Ändå blir jag sällan lika glad som när jag kör en klassiker. Det finns en sinnlighet i att tvingas bemästra en mekanisk konstruktion med alla dess fel och förtjänster.
