När han var yngre var en promenad i skogen värre än döden. Den uppfattningen har ändrats på senare år, säger Carl-Johan Fogelklou som nu för tiden tycker att det är helt underbart att få vara ute i naturen. Över huvud taget är det lätt att upptäcka nya saker man tycker om, inte minst om man är öppen för att omvärdera gamla uppfattningar. Plötsligt upptäcker man att skogspromenader är härliga, att matjessill faktiskt är gott, att techno kan vara riktigt bra musik.

Det senare upptäckte Carl-Johan Fogelklou för fem år sedan när han lärde känna en kille som jobbade på technoklubben Berghain i Berlin. Han började gå dit; nästa steg blev att fördjupa sina kunskaper om genren, steg tre att börja göra elektronisk musik själv.

– När jag jobbar med musik som inte har med Mando att göra så är det mest syntar och elektronisk musik jag pysslar med. Jag har inte släppt så mycket än, men jag bygger upp min kunskapsbank.

Många vändningar

För bandet blev det ett steg vidare i karriären att börja tolka Gustav Frödings poesi på skiva. Ett modigt steg som förvånade somliga. På liknande sätt tog de ett steg i ny riktning när deras gitarrock började få drag av disco och dansmusik. Carl-Johan var i början inte särskilt pådrivande i den processen, säger han. Snarare stressades han av varje förändring som bandet genomgick.

– När vi skulle göra Frödingskivan var både Gustav och Björn väldigt drivande, medan jag kände att nu är det slut. Det här går åt helvete, vad ska hända med vår internationella karriär? Men så blev det ju jättebra.

På senare år har han blivit bättre på att släppa taget och numera känner han också stolthet över att bandet har vågat testa nya vägar genom åren. Det är en viktig förklaring till varför de har hållit ihop så länge, tror han.

– Egentligen vill man alltid utvecklas, göra nytt och våga utmana det man har. För det är så tråkigt när man fastnar i något, till slut så tröttnar man på alltihop.

Carl-Johan Fogelklou är en relativt välutbildad rockmusiker. Han har en bakgrund som kontrabasist, har gått på Framnäs folkhögskola, på Musikkonservatoriet i Falun och Musikhögskolan i Stockholm, och har även spelat i symfoniorkester. Vägvalet gjorde han under gymnasieåren på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, under inflytande av sin musiklärare och mentor, sessionsmusikern Sten Forsman.

– Han sa att det går jättebra att leva som musiker, det hade han själv gjort sedan 1970-talet: "Bara för att du går här innebär det inte att du måste bli jurist", sa han till mig.

Hur var det att gå på Sigtunaskolan? För nu pratar vi om den fina skolan med det fina internatet?

– Ja. Nej, jag blev ju socialist på kuppen. I alla fall då. Även om jag har en släkt som också är adel så var det svårt att känna samhörighet med ungdomarna som gick där.

Om han kände sig en smula främmande bland skolkamraterna kunde det i viss mån bero på att eleverna på internatet var barn som hade fått flytta hemifrån lite för tidigt, tror han. Själv kunde Sigtunabon Carl-Johan gå hem till tryggheten hos mamma och pappa efter skoldagen.

Föräldrarna var akademiker med ett musikintresse. Utbildning uppmuntrades och när Carl-Johan valde musiken föll det sig naturligt att söka sig till bra skolor. Han gick på Musikkonservatoriet när han träffade trummisen Samuel Giers på en fest i Falun.

– Vi hade samma typ av frisyr och började prata om varför. Det visade sig att han hade ett band som spelade 1960-talsrock. De hade ingen basist och jag tyckte att det lät skitkul att testa.

Han kom med sin gamla 60-talsbas till första repetitionen och möttes med stående ovationer. På den vägen är det – Carl-Johan Fogelklou rekryterades till gruppen som sedermera skulle bli kända som Mando Diao. Det var en seriös satsning och Carl-Johan blev till slut tvungen att hoppa av Musikhögskolan för att kunna satsa helhjärtat på bandet.

Van vid jättepublik

Vid det här laget har Mando Diao en lång lista av uppmärksammade albumsläpp bakom sig, och i år kom den andra plattan med tonsatta dikter av svenska poeter. De har en stor europeisk publik och Carl-Johan Fogelklou har fått uppleva att spela inför enorma publikhav, tillhöra huvudakterna på musikfestivalen Rock am Ring och uppträda under 20-årsjubileet av murens fall i Berlin, inför en publik som uppskattats till 700 000 personer.

I år är emellertid alla spelningar avbokade på grund av pandemin. Det blir ett annat liv, och ganska mycket tid över. Tid som Carl-Johan Fogelklou har använt för att bli yogalärare. Tillsammans med sin sambo har han startat projektet One eye sound yoga, där de turas om att leda passen och spela meditationsmusik live under tiden. Yogan innebär både mental och fysisk träning och avkoppling på en och samma gång. Det ger en motvikt till stressen man ofta lever i som turnerande musiker.

– Det är ganska mycket press att vara musiker och stå på scen. Det är ett utåtriktat jobb och yogan är ett sätt att fokusera inåt. Det blir lite yinyang-tänk, att man jobbar utåt en stund och inåt en annan, så blir det en bra balans.