Han växte gradvis in i livet som musiker. Föräldrarna var lärare med ett musikintresse och som många andra barn i Arvikatrakten tog Johannes Gustavsson spellektioner på Musikhögskolan Ingesund, där studenterna hade ett antal timmars övningsundervisning på schemat. Den unge eleven var nog lite slarvig med läxorna, men fiolläraren såg ändå en talang och uppmuntrade honom.
Först i gymnasiet insåg Johannes hur mycket musicerandet gav. Då började han anstränga sig mer, utvecklades, och när det var dags att söka till musikhögskola blev han antagen på det lärosäte han ville till, i Oslo.
Varför han så småningom gick från violast till att bli dirigent är en knepigare fråga. Det bästa svaret han har är nyfikenheten.
– Det var inte att "stå och vifta" som mamma säger, utan att vilja ha överblicken.
Svensk konstmusik
Som musiker mitt i ett orkesterhav hör man främst instrumenten omkring sig. Som dirigent befinner man sig på en annan plats, där det är möjligt att ta in allt.
– Jag drömde väl en gång om att bli kompositör. Men jag har aldrig haft det i mig, riktigt, och ingen drivkraft heller. Men att pyssla med noter har alltid varit intressant. Och dirigerandet är ett fantastiskt sätt att musicera, det är som att kunna ta på musik, att rent fysiskt ta på ljud. Och man har ögon och öron helt öppna för helheten. Att få lyssna på musiken när man dirigerar är rätt svårslaget, faktiskt.
Johannes Gustavsson har gjort sig känd som en dirigent som är öppen för nyskriven svensk konstmusik. Det är inte bara en smakfråga – som chefsdirigent har man makten över konsertsäsongens repertoar och med det följer ett ansvar.
– Om man inte tar vara på musiken nu när den blir till, då finns ju ingenting kvar sedan. Och det är väldigt intressant hur svenska nutida tonsättare står i relation till all musikhistoria. Det är många trådar och konnotationer som sträcker sig bakåt i tiden från det nyskrivna.
"Måste våga"
Genom att engagera sig i den nutida musiken kan man också något rätta till den historiska obalansen mellan manliga och kvinnliga kompositörer, menar Johannes. Man kan uppföra verk av samtida kvinnliga tonsättare, men man kan också återupptäcka glömda kvinnor i musikhistorien. Han arbetar just nu med en symfoni av Elfrida Andrée, en pionjär som utöver tonsättare även var Sveriges första kvinnliga telegrafist såväl som domorganist.
Att studera musikens skapare är en del av arbetet som dirigent. Det kan vara allt från biografier till musikhistoria i syfte att få en bredare bild av hur verket har kommit till.
– Det är viktigt att veta i vilket sammanhang musikerna har verkat och vad musiken har betytt för dem. För det är en sorts "raison d'être" (existensberättigande, reds. anm.) man är ute efter hela tiden, annars är det inte så stor idé att pyssla med musik.
Det måste finnas ett varför som är drivkraft.
Han tillhör inte dem som anser att verk och konstnär bör skiljas åt. Wagners judehat har en plats i diskussionen om hans musik. Beethoven trodde sig kunna förändra världen med sin musik ”och det märkliga är att det gjorde han ju”.
Man bör inte heller vara för underdånig mot de gamla mästarna.
– Man får inte vara rädd för att tala om att "oj, i de här takterna var inte Mozart så bra". Man måste våga det. Och då kan det hända att man måste spela de här takterna så att det hörs att det är dåligt. Det kanske till och med är menat att vara dåligt för att det ska sätta verket i ett annat ljus och i en annan kontext.
Rikt kulturliv
Att studera noter och musikhistoria ägnar Johannes Gustavsson extra mycket tid åt nu, när konserter och festivaler har skjutits på framtiden. Mycket av arbetet bedrivs hemmavid. Värmland är känt som något av en konstnärsbygd, och Arvika är en levande musikstad med – i vanliga fall – en stor mängd konserter varje år. Kulturlivet i bygden har en lång historia av ömsesidig respekt mellan konstnärer och ”vanligt folk”.
– Det jag själv sätter mest pris på här i Värmland är att det, med ett tråkigt ord, är vanligt med konst och kultur, säger Johannes.
– Det största hotet över huvud taget mot konsten är när någon försöker använda den för att markera sin sociala status. I stället för att tillägna sig kultur för vad det är värt.
