Trots att Nato, med dess 30 medlemsländer, kan tyckas mäktig har organisationen inga egna egentliga stridskrafter. I realiteten består Nato av en ledningsorganisation med underliggande staber, några flygplan för luftövervakning och stridsledning samt ett mindre antal drönare.

– De militära styrkorna är inte Natoresurser, utan är i grunden styrkor som tillhör respektive medlemsland, säger Krister Pallin, forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).

Vid tiden för Natos bildande, 1949, var kärnvapen själva grunden för att upprätthålla balansen mot Sovjetunionen, men sedan 1968 har det konventionella försvaret kommit att spela en allt större roll.

Under kalla kriget fanns en omfattande trupplacering i flera länder längs gränsen mot Warszawapaktens medlemsstater, framför allt i dåvarande Västtyskland. Men den permanenta närvaron minskade därefter kraftigt, och i dag är det främst USA som i begränsad utsträckning har förband i flera länder med tonvikt på Östeuropa.

Sedan tidigare finns permanenta styrkor i baltländerna och Polen och därtill har man nu också placerat förband längre söderut i Slovakien och Rumänien, vilket inte har varit fallet tidigare.

Utländska styrkor

Men skulle ett svenskt Natomedlemskap innebära att amerikanska soldater blir en permanent inrättning också på svensk mark?

Det är inte troligt, framhåller Krister Pallin, och lyfter fram att både Norge och Danmark bland andra har vägrat kärnvapen och permanent truppnärvaro.

– Så vitt jag kan bedöma, i och med att den här särlösningen redan finns för andra Natostater, så ska det inte behöva innebära något problem för Sverige i vår ansökningsprocess nu.

Men om det hettar till i Sveriges närområde? Natos princip att en attack på ett medlemsland ses som en attack på organisationen i sin helhet, innebär att Nato kan komma att begära att Sverige möjliggör för utländska styrkor att operera på svenskt territorium. Det gäller med säkerhet till sjöss och i luften, men kanske även på marken. I händelse av krig blir det alltså andra bullar.

– De här undantagen som Sverige har begärt kan man få i fredstid, men om situationen förändras får man vara beredd på att ompröva som en del av det kollektiva försvaret. Då kan det också ligga i vårt intresse att inta en annan position, men man kan inte heller utesluta att vi kan utsättas för press, säger Krister Pallin.

Miljardbelopp

Utöver att vi måste vara beredda på att ha ett större krav på oss, som att ställa upp och ta emot styrkor, får vi också räkna med att investera en hel del i infrastruktur, skydd och försörjning av de förband som kommer att utplaceras i Sverige i händelse av att det drar ihop sig mot allvar.

– Så ser det ut Norge. Där har man också investerat ganska mycket, och det finns även en del förhandslagrad materiel för amerikanska marinkårssoldater som medför att de kan komma dit snabbt om det skulle hända något.

Det handlar inte om en generell upprustning av försvaret, utan om en rad investeringar av olika slag för att säkerställa att Sverige kan motta militärt stöd, men också utbyggnad av lednings- och kommunikationssystem.

Vad kostnaderna för en sådan mobilisering innebär är högst oklart – men i kronor räknat handlar det årligen om många hundra miljoner och över tid om miljarder.

Sverige får alltså ställa in sig på att öppna plånboken ordentligt om landet ska bli Nato-kompatibelt.

– Det är ingen gratislunch och det är ingen som kan överblicka vad det här innebär till fullo, men om Sveriges försvarsbudget ska höjas till två procent av BNP så finns det utrymme att satsa, förklarar Krister Pallin.

Svaga försvarsmakter

Ukrainakriget har inneburit att Nato tillfört ytterligare styrkor till länder längs gränsen mot Ryssland. Även om de tillskotten än så länge är att betrakta som tillfälliga kommer Nato, efter att krisen i Ukraina är över, att vilja ha starkare närvaro i de länderna.

Men det är långt ifrån självklart att den höjda beredskapen kommer att inkludera Finland och Sverige, spår Krister Pallin.

– Det har bland annat att göra med att vi har relativt starka försvarsmakter. Problemet på östra flanken är att det handlar om ganska små länder med svaga försvarsmakter i omoderna organisationer.