Alla större städer sänder liknande signaler, enligt Ulrika Otterling, generalsekreterare för Koloniträdgårdsförbundet.

– Man kan väl säga att de som inte hade någon kö för två år sedan har kö nu, säger hon.

I slutet på 1800-talet anlades de första koloniområdena i Sverige med tanken att arbetarna skulle hålla kontakten med naturen och komma ut i det gröna. Och behovet tycks knappast ha blivit mindre. Enligt statistik från Hemnet är efterfrågan på kolonistugor rekordstor och priserna har stigit markant.

Ulrika Otterling anser att intresset för odling fick ny fart runt 2005. Utan att säkert veta varför tror hon att en ökad medvetenhet kring mat och dess tillkomst kan vara en förklaring.

Välbeprövad metod

I Stockholms medlemsföreningar finns det 7 200 kolonilotter – stug- och odlingslotter inkluderat. För några år sedan, före pandemin, hade dessa föreningar cirka 7 000 personer i kö, i mars 2020 var siffran 10 000.

– Så det vi konstaterar är att det finns för få områden, säger Ulrika Otterling.

Enligt henne stänger vissa föreningar till slut sina listor eftersom det inte är någon idé att ta emot fler.

– Vill man att folk ska kunna odla och att det ska finnas hållbara grönområden med mycket biologisk mångfald, så är koloniområden en jättevälbeprövad metod.

Måste förvalta kunskap

Katja Jassey är ordförande i föreningen Pungpinan i Skarpnäck och ordförande för paraplyorganisationen Stockholms koloniträdgårdar.

I dag är det cirka tre års väntan för en odlingslott i Pungpinan, 2016 var det mindre än ett år. Av sina 173 lotter omsätter de i snitt tio lotter per år, men då är det en stor förening, understryker Katja Jassey.

Men på flera håll i Stockholm är väntetiden längre. Bara några tunnelbanestationer närmare stan ligger Hammarbyhöjden, där är väntetiden åtta år.

– Det är bara dumt att det inte görs nya lotter. Vi behöver förvalta den här kunskapen om hur man odlar mat och då måste den möjligheten finnas, säger Jassey.

Yngre människor

På senare år har man kunnat se hur intresset krupit ned i åldrarna.

– Väldigt länge var de som odlade 50 år och uppåt minst. Men nu är det 30 år och uppåt, det finns väl även en och annan 20-åring också, säger hon.

Den låga avgiften gör att många har råd – även om du är långtidssjukskriven.

– Det är så många som pratar om det psykiska och fysiska välmåendet. Det är en folkhälsoinsats att bereda den här möjligheten.

Hon förstår att konkurrensen om marken är hård och att bostäder prioriteras, men är kritisk till att varken Stockholms stad eller någon statlig myndighet har ansvar för frågor om fritidsodling.

Inte bara i storstäderna

Men det är inte bara i storstadsregionerna som trycket ökar. I Boden finns Koloniträdgårdsförbundets nordligaste förening Killingholm där Karin Nelson är ordförande. Hon har också märkt av ett allt större intresse.

För några år sedan hade hennes förening alltid några tomma lotter, men nu är det kö med minst ett års väntetid.

– I fjol under pandemisommaren ringde det väldigt, väldigt mycket folk och var intresserade, men det var svårt med lotter. Och när man ringde upp hade de hittat något annat att göra.

Men om man har ett äkta intresse för att odla blir man kvar så länge man orkar och kan, menar hon.

Karin Nelson anser att hennes förening är lagom stor, men att det skulle behövas fler lotter i landets nordliga delar.