Larmen om krisen för den biologiska mångfalden har ljudit länge. Trots det har rovdriften på naturen fortsatt. Utrotningen av arter går upp till hundra gånger snabbare än vad det gjort de senaste tio miljoner åren. Senast det gick i samma takt var när dinosaurierna dog ut.
Då var orsaken ett meteoritnedslag. Nu är orsaken vår livsstil och den exploatering av land och hav, föroreningar och klimatförändringar som följer med den.
Toppmötet COP15 i Montreal, som inleds i dag, ses av många som en unik möjlighet att hejda utvecklingen, som lett till att en miljon växt- och djurarter riskerar att utrotas de närmaste decennierna.
Målet är inget mindre än att ta fram ett ”Parisavtal för naturen”, ett ramavtal som lägger grunden för ländernas arbete med biologisk mångfald på samma sätt som Parisavtalet gjort på klimatområdet.
"Basen för vår försörjning"
Och det handlar inte ”bara” om välvilja mot naturen – utan även om hur vi människor ska kunna överleva på jorden. Det betonar Torbjörn Ebenhard, forskningsledare och föreståndare för Centrum för biologisk mångfald vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), som är på plats på COP15.
Att arter försvinner och ekosystem förstörs kan nämligen få allvarliga effekter på de tjänster som naturen förser oss med, såsom mat på bordet, rent vatten och frisk luft.
– Många tror att det bara handlar om att bevara naturen för naturens egen skull. Men det gäller också basen för vår försörjning, och hur varje del av samhället ska jobba för den biologiska mångfalden, säger Torbjörn Ebenhard.
Förslaget till ett ramavtal för biologisk mångfald har fyra övergripande mål till 2050, bland annat att skydda eller återställa 30 procent av land och hav. På vägen finns 22 åtgärdsmål till 2030. Dessa handlar bland annat om att hejda spridning av främmande invasiva arter, minska övergödningen och användningen av bekämpningsmedel, samt få bort plastnedskräpningen. Områden där det inte räcker med enstaka åtgärder, understryker Ebenhard:
– Majoriteten av målen kräver samhällsförändringar – det är den stora grejen här.
Fullt med parenteser
Utkastet till ramavtal har in i det sista varit fullt med parenteser, vilket står för att länderna ännu inte kommit överens. Trots flera förmöten har man hittills bara enats om ett fåtal av de 22 åtgärdsmålen, såsom biologisk mångfald i städer. Mycket återstår alltså att lösa under det knappt två veckor långa mötet.
En av stridsfrågorna som väntas är hur rikare länder i det som kallas "globala nord" ska hjälpa fattigare länder i "globala syd" med pengar till skydd av natur och andra åtgärder för den biologiska mångfalden. Det är extra viktigt eftersom en stor del av världens artrikedom finns i länder med knappa resurser för åtgärder.
Länder i globala syd driver krav om en ny fond för ändamålet, något bland andra EU motsätter sig. Ett argumentet att det redan finns ett fördelningssystem, även om det kritiserats för att innehålla för lite pengar. Länder från Afrika, Syd- och Centralamerika har tidigare begärt minst 100 miljarder dollar per år vilket ännu inte infriats.
– En ny fond betyder inte mer pengar på bordet och hur vet vi att pengarna faktiskt kommer till nytta för den biologiska mångfalden? säger Torbjörn Ebenhard.
Väntar dramatik
Tongångarna känns igen från klimatmötet i egyptiska Sharm El-Sheikh för ett par veckor sedan. Där blev en klimatfond för fattigare länder både en stridsfråga och det som – i mötets elfte timme – räddade en global överenskommelse.
– Det blir säkert lika stor dramatik nu som i Sharm El-Sheikh. Det finns en stor polarisering, säger Torbjörn Ebenhard.
Så hur ser chanserna ut att nå ett "Parisavtal för naturen"? Det är fullt möjligt, men risken är att kompromissande länderna emellan leder till ett urvattnat avtal, anser Torbjörn Ebenhard.
– Om vi till varje pris ska ro i land ett avtal nu, och inte sätter ner foten om vad som är viktigt, då blir det bara kejsarens nya kläder.
Ser momentum
Även om EU-länderna talar gemensamt i förhandlingarna så finns en svensk delegation på plats. Chefsförhandlare Charlotta Sörqvist betonar att minst lika viktigt som ett avtal, är att spika hur målen ska följas upp.
Annars riskerar de att gå samma öde till mötes som de så kallade Aichimålen för biologisk mångfald, som gällde fram till 2020 och där världen i stort sett misslyckats.
– Vi måste ha bättre uppföljning och mätbara mål, liksom bättre resurser för åtgärder i utvecklingsländer, säger hon.
Även Charlotta Sörqvist ser många hinder för att ett avtal ska se dagens ljus, men också att det finns ett momentum i frågan.
– Det finns en stor medvetenhet hos länderna kring att den biologiska mångfalden utarmas och att vi måste stoppa och vända förlusten. Det kan skapa tryck i förhandlingarna.