När det hela är över någon gång i oktober har runt 350 miljoner fåglar lämnat landet. Av dessa flyger runt 40 procent till Afrika söder om Sahara, medan resten i huvudsak tillbringar vintern i västra och södra Europa. Endast en mindre andel av våra fåglar stannar kvar här hemma över vintern.
Många har under årens lopp undrat varför de som flugit ner till varma, behagliga länder som Kenya och Tanzania inte stannar kvar där. Varför flyga tillbaka hundratals mil för att häcka i vårt blöta och svala land?
– Det finns flera skäl. Det är exempelvis brist på häckplatser i tropiska Afrika. Det är en sak att tillbringa vintern därnere och bara ta ansvar för sig själv, en helt annan sak att leta upp en boplats och sätta ungar till världen, säger fågelexperten och journalisten Anders Wirdheim.
– En annan orsak är att det finns betydligt fler rovdjur i Afrika, liksom fler parasiter. Det gör att det är lönsamt att flyga upp hit och utnyttja den korta, men rika nordliga sommaren. Här är rovdjuren och parasiterna färre, och boplatserna många fler.
Lång- och kortflyttare
I Sverige häckar cirka 250 fågelarter. Arterna som tillbringar vintern i tropikerna, cirka 78 arter, kallas långflyttare. Hit hör de flesta arter som lever på insekter, bland andra flugsnapparna, sångarna, stenskvättan, buskskvättan, näktergalen, ärlorna, piplärkorna, svalorna, tornseglaren och göken. Dessutom drar merparten av småvadarna till Afrika, liksom tre av rovfåglarna - bivråken, fiskgjusen och lärkfalken.
Den andra gruppen av flyttfåglar, de som i huvudsak rör sig inom Europa, cirka 106 arter, kallas kortflyttare. I den gruppen återfinns en del gäss, änder och doppingar, ormvråk och fjällvråk, tranan och några av vadarna, många av våra måsar, lärkorna, de flesta av rödhakarna (vanlig i Paris vintertid!), många av trastarna, bofinken och gulsparven – fåglar som lever på annat än insekter vintertid, bland annat på växter och frön.
Enligt experterna tyder det mesta på att de flesta av flyttfåglarna har relativt stabila bestånd.
– Vi har inte kunnat se några jättestora förändringar. Läget är väldigt stabilt i stort sett, och har varit så de senaste 30 åren, säger Åke Lindström, professor vid Lunds universitet och ansvarig för Svensk fågeltaxering där man följer de svenska fåglarnas beståndsutveckling.
Drabbas av torka
I Storbritannien har man tyckt sig se att det går nedåt för långflyttarna, men något sådant har inte gått att se i Sverige. En annan sak är att det ibland går uppåt, ibland nedåt för vissa arter.
– Det går just nu väldigt bra för rödstjärten. Och för tillfället går det uppåt även för sånglärkan som allmänt sett verkar ha ökat på sistone, säger Lindström.
En annan art som det för tillfället går bra för är törnsångaren. Däremot går det sämre för näktergalen. Den förstnämnda övervintrar i Västafrika, medan den senare flyttar till Östafrika.
– Det är oftast svårt att säga varför det går som det gör. Men ibland verkar vissa arters nedgångar hänga samman med torka i delar av Afrika, säger Anders Wirdheim.
Klimatförändring påverkar
Sveriges talrikaste fågelart, lövsångaren, verkar just nu minska något i de södra delarna av landet. Men minskningen har troligen inte med flyttningen att göra, enligt Wirdheim.
– Det kan hänga samman med klimatförändringen. Lövsångaren är en i grunden nordlig art som får svårt med häckningen när det blir varmare. Den kan vara missgynnad av det varmare klimatet, säger han.
Även andra arter har påverkats av de stigande temperaturerna. Generellt anländer våra tropikflyttare en vecka tidigare på våren jämfört med 1980-talet. Trenden på sensommaren och hösten är inte lika tydlig – några flyttfåglar ger sig av tidigare, medan andra i stället utnyttjar den längre sommaren till att föda upp en extra kull ungar, vilket innebär att de stannar kvar längre än tidigare. Gransångaren och vår nationalfågel, koltrasten, hör till den gruppen.
Tuff början på livet
Oavsett vilken strategi som används är det en enorm mängd med fågelungar som produceras under den svenska sommaren. De ska först överleva tiden i boet, sedan klara sig undan alla faror som hotar nyligen flygga ungar, för att slutligen, om de är flyttfåglar, ge sig iväg på en farlig flygning över land och hav. Om de tillhör långflyttarna ska de också ut över den väldiga öknen i Sahara, ner till savannerna och regnskogarna i tropiska Afrika, där andra faror hotar. Och någon gång i vår ska de norrut igen, för nya prövningar.
– Ungefär hälften av dem kommer inte tillbaka. De dör under det första levnadsåret, men det är högst oklart när, var och hur. Det är den verkligt intressanta frågan som vi ännu inte har svar på, säger Åke Lindström.
Hos vissa arter flyger ungfåglarna söderut senare än föräldrarna. Det gäller exempelvis småvadarna och flera av sångarna.
– Det hänger samman med att de vuxna småvadarna och sångarna ruggar sina vingpennor efter flyttningen, på övervintringsplatsen i Afrika. De sticker därför direkt söderut när ungarna blivit självständiga. Andra arter ruggar på häckplatsen och då flyttar de vuxna och ungarna vid ungefär samma tidpunkt, säger Lindström.