– Om någon hade sagt till mig några dagar före olyckan: "Johan, du kommer förlora nio av dina hopparkompisar, varav några är väldigt nära dig", då hade jag tänkt att det finns ingen människa som överlever något sådant, säger Johan Hellström, chefsinstruktör på Umeå fallskärmsklubb.
– Men det gör man, konstaterar han.
Tiden direkt efter olyckan minns han mest som kaos. Att hjälpa de anhöriga var prioritet.
– Det var ju en enorm sorg och smärta för alla att ta in, det är liksom nio familjer. Och vi i klubben är ju också på ett sätt anhöriga i detta. Det var en kaotisk period, men så här ett år efteråt tycker jag att vi hanterade det så bra som vi kunde.
Även Navid Haghjo, fallskärmsklubbens ordförande, är glad över hur man lyckades hantera den ofattbara händelsen tillsammans.
– Hela klubben har slutit upp för att hjälpa varandra och alla anhöriga. Det tycker jag har varit speciellt, säger han.
Ett skitår
Johan Hellström känner sig stärkt av att ha lyckats ta sig igenom det hela och komma ut på andra sidan, säger han. Men:
– Jag brukar definiera 2019 i klartext: ett jävla skitår som borde lyftas ur historien. Det borde aldrig ha fått ske, det här.
Alla svar har man fortfarande inte. Statens haverikommission väntas presentera slutrapporten inom kort. En preliminär rapport som släpptes i september visade dock att planet både var för tungt och för baktungt när det lyfte.
– Vi ser naturligtvis fram emot att slutrapporten kommer ut, det blir en viktig del i hela det här arbetet. Framför allt måste man se till att det här aldrig händer igen, säger Johan Hellström.
Nio vänner borta
Också Navid Haghjo understryker vikten av att få alla svar för att kunna förebygga olyckor i framtiden. Men på ett personligt plan är det helt irrelevant.
– Jag har förlorat nio vänner. Inget kan få dem tillbaka. Det kommer inte att bli någon tröst, säger han.
Johan Hellström beskriver att det finns ett tydligt före och efter olyckan den 14 juli 2019. Den villkorslösa glädjen inför fallskärmshoppningen finns inte längre där. Att lägga ner verksamheten efter olyckan var dock uteslutet. Man var tvungen att komma i gång igen, säger han, övertygad om att det är vad de nio hade velat.
– Emotionellt har det varit väldigt tufft ändå. Det finns ju kvar i minnet, och det är nära på hela tiden. Man har så mycket egna minnen med var och en av dem.
Navid Haghjo håller med – man var tvungen att hoppa igen.
– Den första gången jag hoppade i Umeå efter olyckan kändes det inte roligt alls. Men så fort man lämnade dörren, kom ut i luften och sedan ned på marken, då var känslan ännu starkare, att så länge jag kan göra det här så ska jag göra det.
Nytt plan och stuga
I maj i år fick klubben ett nytt flygplan, en annan modell än olycksplanet. Man fick även en ny klubbstuga efter hjälp från tv-programmet Sofias änglar. Sedan dess har nya hoppare tillkommit, och en ny fallskärmskurs har dragit i gång.
Det har fungerat bra – flygolyckan har trots allt inte legat som en våt filt över verksamheten, säger Johan Hellström.
TT: Nu är det ett år sedan olyckan, hur känns det?
– Det är naturligtvis jobbigt. Man förflyttas tillbaka ett år i tanken.
Navid Haghjo har blandade känslor inför årsdagen. Uppmärksamheten gör att såren rivs upp på nytt för de inblandade, men han förstår även vikten av att prata om det.
– Det är så oerhört många som har påverkats av det här. Framför allt familjerna, men det har nog även skakat om hela Sverige.