En köldknäpp kan vara det som gör att den första isen plötsligt lägger sig. Men naturis ska alltid behandlas med respekt.

– Man ska aldrig ge sig ut på en is som man själv inte har undersökt, bara för att andra är ute, säger Friluftsfrämjandets isexpert Ylva Schöldberg.

Först fryser de små, grunda sjöarna. Kallt vatten är tyngre och sjunker till botten. När temperaturen är fyra grader även vid ytan är sjön kall nog för att frysa vid minusgrader, berättar Schöldberg.

– Det är fantastiskt att få glida fram på en kärnis. Men utan kunskap, utrustning och sällskap ska du inte ge dig ut.

Klart som glas

Hur tjock isen måste vara för att bära en människa går inte att fastslå, tycker Schöldberg.

– Det handlar om hur mycket du väger, men också vilken typ av is du ska ge dig ut på.

Ge dig aldrig ut om du är det minsta tveksam eller om du saknar kunskap, utrustning och sällskap, säger hon.

– Saknar du kunskapen kan du alltid hänga på organiserade turer med utbildade färdledare.

Sällskap en livförsäkring

Åk aldrig färre än tre personer.

– Sällskap på isen är din livförsäkring. Det är sällskapet som kommer hjälpa dig ur knipa.

Isdubbar ska sitta högt upp under hakan. Med en ispik bedömer du isens kvalité. Livlinan ska du komma åt utan att ta av dig ryggsäcken. Rätt packad fungerar den som en flytväst.

– Packa torrt ombyte i vattentäta påsar med luft i så att du flyter. Ryggsäcken ska passa kroppen och sitta tajt. En grenrem håller ryggsäcken på plats så att den inte hamnar över huvudet och trycker ner dig.

Ensamma män

Om du ändå går igenom? Gör en mental omvändning: ta ett djupt andetag för att få ner pulsen, så att du kan ta instruktioner från ditt sällskap.

– Ta dig upp mot det håll som du kom ifrån, där du vet att isen håller.

En plurrning kan vara odramatiskt. Men då gäller det att vara korrekt förberedd. Erfarenhet räcker tyvärr inte, enligt Schöldberg.

– De flesta drunkningsolyckor med långfärdsåkare är ensamma äldre män. Erfarna långfärdsåkare som vet bättre, men ger sig ut ensamma ändå.