133 dödsfall. Ytterligare 160 dödsfall. 100 nya dödsfall.

De dagliga uppdateringarna om ett ökat antal döda med covid-19 tickar obarmhärtigt förbi i medierapporteringen.

Men bakom varje siffra döljer sig en människa, liksom anhöriga och närstående som tvingas leva med sorgen och saknaden.

Emma Mårtensson i Uppsala miste båda sina föräldrar Mona, 73, och Ronnie, 74, efter covid-19 i somras.

De första sjukdomstecknen kom i juni. Söndagen den 14 kände de sig lite krassliga. De sade inget om feber och hostade inte heller.

Men sedan gick två dagar utan att den alltmer oroliga familjen lyckades få tag i föräldrarna på nytt. På tisdagen ombads en granne, som hade nyckel, att gå in i deras lägenhet i Örebro för att se vad som hänt.

– Då hittade de min pappa nästan medvetslös på golvet i ett av sovrummen, och min mamma död på soffan, säger Emma Mårtensson.

Tydligt märkt

Ronnie kördes akut med ambulans till sjukhus, där han testade positivt för covid-19 och omedelbart lades in för vård. Monas kropp skickades på rättsmedicinsk undersökning. Dödsorsaken fastställdes till lunginflammation orsakad av covid-19.

Ronnie överlevde den akuta fasen. Efter att ha vårdats i ungefär två veckor på Örebro universitetssjukhus skrevs han ut och fick komma hem.

– Han var väldigt tydligt märkt av covid. Han gick med rullator, vilket han aldrig gjort förut. Han var tydligt förvirrad, på ett sätt han inte varit tidigare, berättar Emma Mårtensson.

Knappt tre månader senare dör även Ronnie i hemmet. Den 13 september hittas han avliden i sin säng. Orsaken var en blodpropp i hjärtat. Om sjukdomstillståndet kan kopplas till coviden är oklart.

– Det kunde ha hänt att han fått den ändå. Det kommer vi aldrig att få veta. Men man vet att covid ökar risken för tromboser, och obduktionen visade också att hans högra lunga fortfarande var starkt påverkad med tecken på lunginflammation. Så han hade inte repat sig från covid, trots att det då gått tre månader sedan de insjuknade, säger Emma.

Känns overkligt

Hon kan fortfarande inte riktigt förstå att sjukdomsförloppet gick så oerhört snabbt, särskilt vad gäller mamman.

– Trots att det gått ett halvår sedan mamma dog känns det fortfarande helt overkligt. Hur kunde det bli såhär?

Vad som hände under de två dygnen då sjukdomsbilden så drastiskt försämrades kommer de anhöriga aldrig att få veta. Ronnie mindes inte och kunde inte berätta. Emma Mårtensson har många gånger frågat sig vad som hänt om föräldrarna tidigare förstått hur illa däran de var och larmat ambulans.

– Hade de kunnat rädda mamma då?

Hon är kritisk till den uppmaning som gick ut tidigt i pandemin att personer inte skulle söka vård i onödan.

– Jag tänkte direkt att det är jättefarligt, för det är nog helt fel personer som lyssnar. Det är personer som mina föräldrar som inte vill ligga andra till last eller vara till besvär, säger Emma Mårtensson.

"Händer inte oss"

Föräldrarna var över 70 vilket innebar att de tillhörde en riskgrupp. Pappan hade haft en stroke tidigare, hade högt blodtryck och diabetes, men mamman hade inga andra riskfaktorer än åldern. Hur de fick smittan är oklart. De levde inte helt isolerat, men hade kraftigt dragit ner på sina sociala aktiviteter.

– Min mamma deltog i släktforskning, inomhusgolf och allt möjligt. Allt sådant hade de slutat med. De var inte ute och reste eller åkte kollektivtrafik. Sen envisades de med att själva gå och handla på Ica fortfarande. Jag var kanske naiv som trodde att de skyddade sig tillräckligt. Jag tänkte väl som alla andra: Det händer inte oss, säger Emma Mårtensson.

Hon framhåller att föräldrarna troligen hade haft många fina levnadsår framför sig om inte covid kommit. Pappan tog trots att han var pensionerad fortfarande uppdrag som konsult inom statistik. Mamman var socialt utåtriktad, umgicks med grannar, tog långa promenader med Emmas hundar och fann stort nöje i att träffa barn och barnbarn.

– Det känns så onödigt på något sätt. Det är såklart alltid en jättestor sorg att förlora någon man älskar, men det jag delar med många som förlorat sina älskade i just covid är att det känns så onödigt. Det känns som att det hade gått att förhindra, säger Emma Mårtensson, som även är engagerad i Svenska covidföreningen.

"Rövar bort"

Hon tycker det är hemskt att dödssiffrorna avpersonifieras.

– Det har blivit ett accepterat faktum att si och så många dör varje dag. Det ges också ett intryck av att nästan alla som dör står med ena foten i graven och skulle ha gått bort närsomhelst i alla fall, att de var klara med sitt liv. Så var det verkligen inte med mina föräldrar.

Med jul- och nyårshelgerna i antågande känns förlusten extra svår.

– Alla kommer vi att få fira en annorlunda jul i år eftersom vi inte kan umgås som vanligt. Men vi är många tusen familjer i Sverige som kommer att sakna närstående som vi hade velat fira med, åtminstone via en dataskärm.

Efter det oväntade dödsfallet bad Emma att få se sin mamma, för att kunna ta in det som hänt och få ta farväl. Men sjukhuset tillät inte anhöriga att få se avlidna i covid-19. Även begravningen påverkades, där en stor del av släkt och bekanta fick ta farväl via en dataskärm.

När 2020 nu går mot sitt slut ser Emma Mårtensson tillbaka på ett smärtsamt år.

– Jag vill att folk ska förstå att det här är en sjukdom som rövar bort närstående och älskade personer som hade kunnat leva länge än. Och att vi alla måste göra det vi kan för att minska smittspridningen.