– För mig kretsar allt kring maten. Ska vi på utflykt packar jag alltid maten, jag är livrädd för att inte ha med tillräckligt. Jag bunkrar upp och vill att kylskåpet ska vara fullt. Mat är det första jag tänker på när jag vaknar och det sista jag tänker på innan jag lägger mig, säger Therese Karlsson, 31 år från Partille, som har diagnosen hetsätningsstörning.
Hetsätning innebär ofta en känsla av att man förlorar kontrollen -- och måste äta.
– Jag vill få känna den goa smaken i munnen. Jag kommer med ursäkter, bortförklaringar. Jag övertygar mig själv om att jag är värd det. Men efteråt mår jag skit. Jag blir besviken och känner mig så misslyckad, säger hon.
Smygäter när ingen ser
Ätandet sker ofta i smyg.
– Jag visar inte mina hetsätningar för någon. Min man kan gå på toaletten och då äter jag tio mackor när han inte ser. Sedan jag fick diagnosen känner jag ibland att jag kan be honom att stoppa mig. Men gör han det när jag känner behovet att hetsäta, säger jag bara: “ja, men just i dag får du inte bromsa mig”, eller så smygäter jag fem, sex proteinbarer i bilen istället.
Therese Karlsson berättar att hon aldrig haft ett normalt förhållande till mat.
— Allt handlade om vikten redan när jag var barn. Jag var tjock, men när man tog blodprover såg allt bra ut, så vuxna runt om mig sa att vikten var mitt fel och att jag var tvungen att gå ned i vikt.
"Vuxna beskyllde mig"
Det var inte det att Therese Karlsson inte försökte. Av skolkamraterna mobbades hon för sin vikt, vilket i kombination med pressen från de vuxna gjorde att hon testade alla möjliga dieter. Men bantningsförsöken misslyckades förr eller senare och ur den ohållbara situationen föddes en mångårig depression, där maten blev en tröst i brist på stöd från omgivningen.
I högstadiet och gymnasiet försökte hon att hantera ätandet på andra sätt – bland annat genom att kompensera för ätandet med träning och kräkningar. Men det funkade inte.
– Jag testade också droger, för jag hade hört att det skulle dämpa aptiten. Men jag insåg snabbt att jag inte ville hamna i det träsket.
Efter gymnasiet blev Therese Karlsson erbjuden en magsäcksoperation mot övervikten.
– Då gav jag mig fan på att klara av att gå ned i vikt och sa nej. Jag tyckte det var konstigt att de inte frågade om hur jag åt och kände inför mat. Det är inte magsäcken det är fel på, det är huvudet, tänkte jag redan då.
Efter beslutet gick hon ned i vikt — snabbt och mycket. Överöst av bekräftelse åt Therese Karlsson en strikt kost och tränade två gånger om dagen. Men i perioder kom hetsätningen tillbaka, och med den alla kilon. Trots att hon åter pressade sig ned i vikt, kom hetsätningen tillbaka igen. Och igen. Det var först i en utredning kring ryggproblem, utbrändhet och ADHD som diagnosen kom: hon hade hetsätningsstörning.
Ingen ätstörningsvård
Hon har inte, varken under barndomstiden eller efter att hon fått diagnosen, erbjudits ätstörningsvård.
— Efter en dålig period kan jag känna mig så äcklig och smutsig att jag måste duscha och skrubba kroppen röd. Jag vill inte att min man ska ta på mig för att jag känner mig så äcklig. Jag vill njuta av livet, jag vill inte vara fången i min egen kropp. Jag vill leva. Jag hoppas att jag få rätt vård. Men kan jag ens få hjälp?
Hon vill inte att någon ska känna likadant som hon gjort inför sig själv och försöker via sociala medier att vara öppen kring ätstörningen och bidra till att sprida en hälsosam syn på träning och mat.
— Jag vill aldrig bidra till att utseendet eller vikten blir en hets. I mitt hushåll får man inte säga negativa saker som sin kropp eller sitt utseende.
– Vi måste sluta vara så fixerade på hur vi ser ut.
