OS-kvalen pausas, idrottstävlingarna skjuts på framtiden. Inget är som vanligt i idrottsvärlden under coronapandemin. För Perseus Karlström påverkades den planerade träningsperioden i Australien av restriktioner. Nya begränsningar om att högst två personer fick träffas utomhus ledde till att träningsgruppen fick dela upp sig under träningspassen. Coachen fick observera dem på avstånd för att inte reglerna skulle brytas.

Kort efter intervjun får han dessutom veta att hans visum inte förlängs på grund av situationen. Det är dags att packa och resa tillbaka till Sverige, i förtid.

Hur blickar man framåt under dessa omständigheter?

– De har ju skjutit upp OS till samma datum nästa år, så att jag kan sikta mot det. Och förhoppningsvis kommer tävlingarna igång i slutet av sommaren eller hösten, säger Perseus.

– Men annars är det ju lite en död period nu, med bara träning utan kortsiktiga mål. Så det är en väldigt speciell situation. Just nu är det inga problem, men jag misstänker att det kan bli mentalt jobbigt någon gång.

Speciell tävling

Han kommer från en gångarfamilj och är tillsammans med sin äldsta bror Ato Ibáñez Sveriges främsta i sporten. Mamma Siv Karlström är trefaldig VM-vinnare och förbundskapten för gånglandslaget. Även mellanbrodern Remo tävlar i gång, på en lägre nivå.

– Innan jag var bättre än min äldsta bror, så var det en drivkraft att försöka bli bättre än honom. Det var en rivalitet, men vi kunde också sticka ut på träningsläger tillsammans och ha väldigt roligt, säger Perseus.

I början var sparrandet med Ato hans främsta motivation.

– Jag vet inte om jag hade nått så här långt om det inte hade varit för det.

Allvar blev det när han för 14 år sedan fick möjlighet att åka till Gran Canaria på sitt första träningsläger. Efter det började han träna seriöst, och två år senare tog han sitt första senior-SM-guld på 10 000 meter, medan han fortfarande var junior. Sedan dess har han satt ett par svenska rekord, varit snabbast i världen på 10 000 meter (2019) och tagit ett VM-brons. Själv ser han första segern i Finnkampen 2013 som en stor händelse.

– Det är enväldigt prestigefylld tävling. Men min första medalj på EM 2017 när jag kom trea var också väldigt, väldigt speciell. För det blev en bekräftelse på att jag faktiskt håller tillräckligt bra nivå för att ta medaljer, och att jag kan fortfarande blir bättre. Så de drömmar och mål jag har och har haft är fullt realistiska.

Hur beskriver du den typiska tävlingsgångaren?

– Tja… Det är väldigt många akademiker.

Varför?

– Det krävs mycket självdisciplin. Eftersom det inte är en explosiv idrott så tar det lång tid att bli bra, och för de flesta tar det lång tid innan man når världseliten också.

En räddningsplanka

Själv läste han matematik på universitetet, men 2014 kom ett erbjudande från SOK om att göra en rejäl idrottssatsning, och då hoppade han av. Sedan dess har studierna stått på vänt.

Elitidrottarens livsstil passar honom. Han är intresserad av nutrition och älskar inte bara tävlandet utan även själva träningen. Det är motiverande och han drivs av att sätta upp träningsmål, utmana sig själv och se framstegen. Det blir en räddningsplanka en sådan här gång, när alla tävlingar är avblåsta och ingen vet när de kommer igång igen. Det enda som finns att göra är att hålla blicken vid nästa träningspass.

– Än så länge är det inget jag funderar på egentligen, utan bara fokuserar på uppgiften, den veckan jag har framför mig.

Om du blickar framåt, vad är din dröm?

– Att vinna ett OS skulle väl inte vara fy skam.