Varje dag trampar Louise Etzner Jakobsson sin cykel de tre och en halv kilometerna till stallet genom den gotländska naturen. Bakom sig har hon cykelkärran med de fem små chihuahua-hundarna som följer henne överallt.
– På grund av pandemin blir det inga tävlingar eller landslagsträffar, men rida och träna måste jag göra ändå. Hästen kan man liksom inte parkera i ett garage tills tävlingssäsongen börjar, säger hon.
Hon var klar för Paralympics i Tokyo i sommar, men nu är ju evenemanget uppskjutet till nästa år. I Rio 2016 tog hon två bronsmedaljer i dressyr och hon har medaljer även från de två senaste Europamästerskapen. 2018 utsågs hon på Parasportgalan till årets förebild.
Det är anmärkningsvärda framgångar om man betänker att hon var nära att dö i en hästolycka för nio år sedan. Hon hade en kämpig väg tillbaka och är fortfarande inte helt återställd. Men hon tackar ridningen för att det har gått så bra som det har gjort.
– Hästar är den bästa sjukgymnastik som finns. Och jag har ju alltid hållit på med ridning, det är en del av min identitet. Utan den är jag inte hel. Då är jag inte jag.
Dramatisk olycka
I hennes första minnesbild från en hästrygg är hon tre år gammal och sitter framför sin pappa på en vit häst som heter Kokett. Från den åldern vistades hon årligen på Gotland på somrarna och fick rida på de små russen. Ön var det bästa hon visste och hon skulle absolut flytta dit som vuxen, tänkte hon.
En lycklig slump gjorde att drömmen blev sann. 1984 träffade hon sin blivande man Gunnar och flyttade in på hans släktgård Bopparve några mil söder om Visby. Där kom hon att ägna sig åt hästuppfödning och dressyrträning och var i farten som bäst den där fredagen den 5 augusti 2011 när allt förändrades.
Louise skulle leda in en häst i stallet när något skrämde den.
– Den gjorde ett kast så att jag for iväg baklänges och landade med huvudet mot betonggolvet.
Hon minns själva luftfärden, hur hon såg trädens löv där uppe. Sedan blir minnesbilderna mer sporadiska. Arga röster som ringer efter en ambulans, som dröjer eftersom det är medeltidsvecka i Visby, det kommer hon ihåg.
– Och att jag inte kände mina armar. Jag bad min dotter Hanna som var med att lägga dem på min mage så att jag visste var de var.
I flera dagar låg hon som ett kolli på sjukhuset med fruktansvärd huvudvärk. Och tyckte faktiskt synd om sin familj.
– De var hos mig hela tiden fast de hade jobb och hästar och allt att sköta. De till och med sov hos mig på sjukhuset.
Louise hade fått en skallfraktur och tre hjärnblödningar. Hon låg stilla i tre månader och mådde så dåligt att hon ogärna ser tillbaka på den tiden. Det som höll hoppet uppe, förutom familjen, var tanken på att börja rida igen.
Övervinner hinder
Ett halvår efter olyckan gjorde hon sina första försök i sadeln. Det gick bra med tanke på att vänster arm och ben inte riktigt hängde med som tidigare. Trava några meter, sedan vila. Trava några meter. Och vila. Så höll hon på.
Är det inte otroligt att du bara fem år efter olyckan kunde ta dig till OS och dessutom ta medaljer?
– Jag ser det inte så. Jag har ett mål och finns det hinder i vägen så ska de övervinnas. Sådan har jag alltid varit. Utom de första åren efter olyckan, då orkade jag knappt någonting. Jag kunde inte stå upp och prata, hjärnan orkade inte göra två saker samtidigt.
Hur mår du i dag?
– Väldigt bra i det stora hela. Balansen är lite dålig och jag har sämre motorik i vänster hand och fot. Sedan har jag ett stort behov av ordning, att saker är där de brukar vara. Annars blir det katastrof i min hjärna.
Man kunde tro att en sådan olycka skulle föra med sig en rädsla för allt vad hästar och ridning heter. Men Louise Etzner Jakobsson har en grundmurad trygghet i sig själv som hon tror är medfödd.
Nu har hon siktet inställt på Paralympics 2021. Då kommer hon vara 61, men för henne är det ingen ålder.
– Att dra mig tillbaka finns inte på kartan. Och om jag inte själv fattar när det blir dags så har jag två kloka döttrar som kommer tala om det för mig.