Sarah Delshad börjar med att ursäkta sin något trötta röst. När vi pratar i juni är det bara några dagar sedan hennes första barn, en son, föddes och livet vändes upp och ned. I alla fall har det blivit betydligt mindre sömn och mycket mer hormoner, förklarar hon. Samtidigt är allting också helt underbart. Det enda som inte har varit lika kul är alla månader hon har behövt vara i karantän.
– Det var ju fruktansvärt jobbigt. Och nu fortsätter det på sätt och vis. Jag är så rädd om min lilla bebis och vågar inte träffa folk. Så det få bli promenader. Å andra sidan får jag mer tid att vara med mitt barn. Det är positivt.
Däremot kan hon sakna jobbet, journalistiken och kanske framför allt uppdragen som föreläsare och opinionsbildare. Vara i skolor, på företag, hos föreningar, på bibliotek för att prata, peppa och ge en positiv bild av muslimska kvinnor.
Frustrerad reaktion
Själv är hon född i den irakiska delen av Kurdistan, men kom till Sverige med sin familj när hon bara var två år. Tidigt under uppväxten i Gävle började hon intressera sig för samhällsfrågor – specifikt feministiska frågor och kvinnors rättigheter. I tjugoårsåldern flyttade hon till Stockholm för att plugga journalistik och 2012 startade hon plattformen Muslimska feminister – som på Facebooksidan beskrivs som ”en frustrerad reaktion på noteringen av den muslimska kvinnans mediala frånvaro, samt den återkommande problemformuleringen närvarande i talet om henne.”
Varifrån kommer ditt intresse för feministiska frågor?
– Jag kommer ju från Mellanöstern där kvinnors rättigheter inte alltid står högst på agendan. Vilket i sin tur hör samman med brist på demokratiska processer, fattigdom och så vidare. Kvinnors rättigheter i samhällen är en pågående process som tar tid.
– Sedan har jag alltid beundrat starka och intellektuella kvinnor. När jag var tonåring fascinerades jag av coola feminister som Linda Skugge. Jag beundrar kvinnor som arbetar med hjärnan, som är med och påverkar. Det har också varit mitt mål – att få göra avtryck, men på mitt sätt.
Hur ser ditt sätt ut?
– Många feminister pratar om alla brister för kvinnor. Jag vill vara progressiv och stärkande i min ton och inte problemformulera så mycket. Inte prata om muslimska kvinnors avsaknad av rättigheter utan om vilken mångfasetterad grupp det är. Att de ofta är välutbildade, har enorma karriärer, är ledande profiler och opinionsbildare. Det har varit mitt sätt att arbeta.
– Det är också något jag hade velat höra när jag växte upp och sökte min identitet som muslimsk kvinna och feminist. Det saknade jag som ung.
Hennes engagemang har betalat sig. År 2015 nominerades hon till Raoul Wallenbergpriset och 2014 emottog hon Poppius journalistskolas mångfaldstipendium. Muslimska feminister har i dag över tusen följare och själv är hon en efterfrågad talare.
Polariserad värld
Men som nybliven mamma sittandes i långvarig karantän har det också funnits tid att grunna på misstagen som hon har gjort, säger hon.
– Som opinionsbildare har jag gjort uttalanden som jag i dag inte riktigt står för, eller som hamnade lite snett, men min avsikt har alltid varit god.
Är det något särskilt som gnager i dig?
– Ett konkret misstag var att jag i början försökte försvara och förklara min rätt att få vara feminist och muslim med teologiska argument. Jag ville visa att religionen också många gånger går att tolka feministiskt. Men det hamnade snett och jag har lärt mig att jag egentligen inte ska behöva förklara min existens med några argument.
Hon förklarar att det tyvärr är vanligt att många muslimska kvinnor måste stå till svars för de patriarkala strukturer som finns och de handlingar muslimska män utför och har utfört genom åren. Samtidigt är hon fullt medveten om att tiden vi lever i är polariserad – antingen svart eller vit.
– Där försöker jag hitta en gråzon. Vara ljus och peppande och inte problemformulera för mycket. För det handlar inte om en grupp som är förtryckt eller inte förtryckt. Det är inte svart eller vitt. Man kan exempelvis inte benämna slöjan som svart eller vit. Allt i världen har ju gråzoner och nyanser.
