Han är inne på sitt tionde år som vd för Nobelstiftelsen. Det ska också bli hans sista – vid årsskiftet lämnar han över rodret till norrmannen Vidar Helgesen.

Det har blivit ett år som inget annat, med framflyttade konferenser, få museibesökare och en inställd Nobelfest. Pandemin påverkar på djupet, även Nobelstiftelsens verksamhet.

– Vi skulle ta ett antal nya initiativ och bland annat ha en stor konferens i Washington om klimatet med 20–30 Nobelpristagare. Den har vi fått skjuta fram, liksom ett antal andra internationella möten. Vi hade också ett par nyheter på gång till Nobelbanketten. Nu måste vi hitta nya former, antagligen med en hel del digitala inslag.

Metoo-krisen

Å andra sidan är Lars Heikensten van vid att tackla kriser och hitta på råd. Det var inte alltför länge sedan som metoo-uppropet svepte över Sverige och drog med sig Svenska Akademien i vågen. Krisen för Akademien började med att 18 kvinnor anklagade en man med kopplingar till institutionen för övergrepp, och ledde till ledamöters publika utspel, flera avhopp och ett inställt Nobelpris i litteratur. Det blev krishantering under hård mediabevakning.

– Krisen var i grunden onödig. Den orsakades av personer som satte sig själva före sina uppdrag, säger Lars Heikensten, som medger att han togs på sängen av situationen.

– Det var oväntat. Men i slutna organisationer finns alltid risken att problem byggs upp.

Inspirerande tid

Det var ingen oerfaren chef som kom till Nobelstiftelsen 2010. Heikensten hade då varit riksbankschef och hade en bred bakgrund med jobb i Europeiska revisionsrätten, på Handelsbanken och i den akademiska världen.

En viktig period i hans yrkesliv var också tiden på Finansdepartementet, där han mellan 1985 och 1992 arbetade med finansminister Kjell-Olof Feldt. En utvecklande tid, då han befann sig i en formbar ålder.

– Det var en intellektuell miljö. Den var drivande och folk ville göra saker, inklusive chefen själv (Feldt, reds. kommentar), och miljön präglades av mod och vilja att göra saker. Den kombinationen var stark.

Men varför ekonomi? Egentligen hade det lika gärna kunnat bli arkitektur eller psykologi, för något som handlade om människor och samhälle skulle det vara. Men Lars Heikensten var försiktig. Handelshögskolan i Stockholm tillhörde ett av få lärosäten på 1960-talet som tog in studenter på betyg, vilket gav dem rykte om sig att vara duktiga. Därmed var det lätt att få arbete efter utbildningen.

Viktiga uppdrag

Inspiration att läsa nationalekonomi fick han från professorer som Erik Lundberg och Assar Lindbeck. Många menade nog att arbetsmarknaden inte precis skrek efter nationalekonomer, men Lars Heikensten hade bestämt sig: Nu skulle han göra det som kändes kul. Och några problem att få intressanta arbeten har han uppenbarligen inte haft.

– Det var aldrig så att jag hade en föreställning om att jag skulle precis hit eller dit, i några karriärtermer. Jag tänkte härom dagen på att jag har varit så ofantligt privilegierad i stort sett i hela mitt liv. Jag har fått göra saker som jag tycker är viktiga och roliga, och när jag har kommit tillbaka efter sommarsemestern har det alltid känts kul.

För en person med Lars Heikenstens samhällsintresse var det förstås en milstolpe att få arbeta med de nya inflationsmålen på Riksbanken i spåren av 1990-talets finanskris. Men varje uppdrag har haft sin tjusning, och även från åren på Nobelstiftelsen finns mycket att bära med sig. Där har han fått möjlighet att återknyta kontakt med den vetenskapliga världen och närma sig kulturvärlden.

– Inte minst har jag fått arbeta med ett jättebra lag av medarbetare och kollegor. Det är nog just det som är gemensamt för de arbeten jag trivts bäst med.

Nobelcentret löst

Som nytillträdd vd fick han brottas med Nobelstiftelsens ekonomi. Senare har han fått lägga mycket tid på det nya Nobelcentret i Stockholm. På plussidan har han därigenom fått lära sig mycket om den kommunalpolitiska miljön och problemen med att driva byggprojekt. Och planerna för Nobel Center har kommit långt, ”nu finns en utmärkt lösning vid Slussen”, enligt Lars.

När tidpunkten för när han ska lämna Nobelstiftelsen närmar sig ser han tillbaka på en tid som har varit mer utmanande än väntat men därmed också mer intressant.

– I en tid när vetenskap ifrågasätts och demokratin på många håll är hotad är Nobelpriset viktigare än någonsin. Det är svårt att tänka sig ett meningsfullare arbete.