Sedan pandemin slog till har Lena Erixon, precis som många andra, tvingats ändra sina rutiner. Tidigare brukade hon vara på resande fot tre till fyra dagar i veckan, både utomlands och inom Sverige. Nu åker hon oftast inte längre än några mil, till Trafikverkets huvudkontor i Borlänge.
Det finns ett plus med att jobba mer från hemmaplan, säger hon. För myndigheten har det blivit lugnare, med färre bilar på vägarna och ökad punktlighet för järnvägstrafiken till följd av att färre tåg med färre resenärer går. Samtidigt har det givetvis tillkommit problem – ett av dem är att flyglinjer hotas i krisens spår.
Lenas hemmaplan är sedan 20 år tillbaka gården Stora Hälla i Falun. Den köpte hon och maken Anders i samband med att hon 2001 började på Vägverket, myndigheten som sedan blev Trafikverket. En annan viktig anledning till flytten var makens intresse för travsport. På gården finns i dag ett flertal hästar.
– Han tränar dem själv och är väldigt aktiv. Jag är gärna med på tävlingar och ibland satsar jag lite pengar, men inga stora belopp. Det roliga är att följa hästarnas utveckling.
Annars är hennes stora fritidsintresse är att vara ute och röra på sig. Vandra i skog och mark är en favoritsyssla. Det har hon fått med sig från uppväxten, berättar hon.
Efterlängtat barn
Från grunden är Lena Erixon stockholmare. De första fyra åren bodde hon i Rågsved och därefter i Farsta. Familjen bestod av mamma, som jobbade som handläggare på fritidsförvaltningen, pappa som var egenföretagare och sålde förpackningsmaterial, framför allt plastpåsar, samt två äldre bröder. Och så sladdbarnet Lena.
– Min äldsta bror var väldigt snäll mot mig, men min mellanbror höll mig i en herrans tukt och förmaning. Han började träna karate, och jag fick mig en och annan omgång, säger hon och skrattar.
Som enda dotter var hon mycket efterlängtad, särskilt av sin pappa. Ändå uppfostrades mer eller mindre som en av pojkarna, berättar hon. Idrott blev tidigt ett intresse, framför allt simning som hon också tävlade i. Lite senare började hon med konstsim. Och så red hon och spelade piano. Eller var på utflykt med familjen. Att båda föräldrarna kom från Västerbotten hade nog betydelse, tror Lena.
– De var båda vana vid att vara ute mycket, säger hon tillägger att båda bröderna jagar och att även hon har en jägarexamen, men att hon än så länge aldrig har jagat.
– När jag får mer tid över vill jag ta upp det.
Vilket var ditt drömjobb som barn?
– Egentligen ville jag nog bli jägmästare. Byråkrat stod inte på listan, inte heller generaldirektör. Men för mig har det varit viktigt att jobba med något där jag ser resultatet av det jag gör. Att jobba på Trafikverket är roligt. Det är en verksamhet där det händer något hela tiden. Vi är i media alla veckor om året.
Lära sig nytt
Under åren har Lena Erixon haft en stadigt stigande karriär i den offentliga sfären. Första jobbet var som budgetsekreterare i Täby kommun. Efter något år flyttades hon upp och blev budgetchef, och så har det fortsatt.
Har du någonsin sökt ett jobb som du inte har fått?
– Ja, ett var faktiskt i samband med att Trafikverket bildades 2010. Jag sökte gd-tjänsten, som jag inte fick. I stället blev jag ställföreträdande och chef för planering. Då var jag lite osäker på om jag skulle stanna. Nu är jag glad över att jag ändå blev kvar.
År 2012 utnämndes Lena till generaldirektör för Försvarets materielverk där hon stannade till 2015. De åren är hon väldigt glad över, säger hon.
– Jag fick lära känna försvarssidan som var ett helt nytt område för mig. Det hände det ganska mycket då. Plötsligt skulle vi börja växla upp, öka försvarsförmågan igen även nationellt. Jag skulle inte ha något emot att återvända till den världen i framtiden.
Generellt har det roliga med alla jobben varit att få lära sig nya saker och möjligheten att påverka, säger hon.
– Jag tycker om att jobba nära politiken.
Har du funderat på att hoppa över helt?
– Nä, jag trivs ganska bra med den här rollen. Men jag utesluter inte att det kanske är något jag gör när jag blir äldre.
För vilket parti skulle det vara i sådana fall?
– Haha, det tänker jag inte tala om.
