Golden goal-förlusten svider än. Sverige mötte Tyskland i VM-final och allt gick bra – tills det inte gick bra längre. Frispark, 2–1 till Tyskland på övertid, och en världsmästartitel flög över huvudet på svenskorna, retfullt nära.
Den dåvarande förbundskaptenen Marika Domanski Lyfors avskyr att tänka på den där slutsignalen. Hon sprang ut på planen, var ett ögonblick rädd att hon skulle klappa till domaren i all sin upprördhet, men nöjde sig med att ignorera domarens utsträckta hand och säga ”it wasn't a free kick” innan hon vände på klacken.
– Det var det domslut som jag tror att vi som var med fortfarande har svårt att förlika oss med. Och det dyker alltid upp när man tänker på det och när man ser bilder från matchen.
Men finalen 2003 sticker ut på fler sätt. Inte bara för att Sverige tog ett silver. Det var också året då ett VM i damfotboll direktsändes i tv och miljoner svenskar följde finalen. Mottagandet efter turneringen var storslaget, och 15 000 människor samlades i Kungsträdgården för att hylla spelarna.
Stora steg framåt
Marika, själv en gång framgångsrik fotbollsspelare med två SM-guld och tre cupsegrar med Jitex i bakfickan, minns en tid när kvinnliga spelare fick kämpa för acceptans och respekt.
– Frågorna man fick av människor i allmänhet handlade inte om fotboll, och många såg ner på en för att man spelade fotboll i början.
Det är en häftig resa hon har gjort tillsammans med damfotbollen. Från en barndom där det inte fanns flicklag eller mästerskap för juniortjejer, till dagens proffsfotboll och mästerskap på alla nivåer.
– Jag brukar nypa mig själv i armen ibland. När jag tittar på tidsaxeln handlar så många stora viktiga händelser om fotbollen, säger hon.
Själv gick hon alltså från fotbollsspelare till förbundskapten. Själv blev hon aldrig uttagen till landslaget, däremot gifte hon sig med förbundskaptenen, Ulf Lyfors.
– Jag har aldrig förlåtit honom för att han inte tog ut mig i landslaget, säger Marika och ler.
Symbolvärde
Däremellan hann hon med en sejour som tränare för Kinas damlandslag, i team med Pia Sundhage som assisterande tränare och fystränaren Helena Andersson. Det var en kort period, bara ett halvår, men hon tror ändå att det fick en viss betydelse för synen på kvinnor inom kinesisk fotboll. Som första kvinnliga förbundskapten fick hon ett symbolvärde som hon tror påverkade många spelare att själva vilja bli ledare. Svenskorna stod också för ett lite annorlunda ledarskap som ledde till framgång.
– De hade ju förlorat 15 matcher på raken och skulle spela hemma-VM 2007. Och vi började med att vinna sex matcher i rad när vi kom dit, så vi fick väldigt hög status.
Efter VM 2007 kom erbjudandet om att bli fotbollschef hemma i Sverige och Marika reste hem. Coachningen är nu ett avslutat kapitel. Som landslagschef är det hennes uppgift att hålla koll på helheten runt landslaget med matcher, spelordningar, spelorter, landslagsledning med mera. Det är mycket att stå i även under en coronapandemi, när OS och EM har skjutits fram och planer måste göras om.
Stötta damfotbollen
Nu finns dessutom tid att utvärdera förra årets VM, så sysslolös är hon inte. Och oavsett titel så arbetar hon med det hon älskar.
– Fast jag längtar tillbaka till coachningen. Jag har aldrig släppt det, det finns kvar i kroppen och hjärtat. Men jag har lärt mig att leva med det.
Och fotbollsresan fortsätter. Olyckskorpar tror att spelstoppet i coronavirusets kölvatten kan leda till damfotbollens undergång. Det tror inte Marika.
– Men det kommer att slå hårt ekonomiskt mot de svaga, och det gäller ju på något sätt att de som har möjligheter och resurser, som Uefa och Fifa, går in och stöttar damfotbollen. Och det är flera som kliver fram och säger att det kommer man att göra. Jag tror att vi kan se positivt på framtiden.