Sedan 2018 har Ewa Kumlin varit chef på Svenska Institutet i Paris, myndigheten som har till uppgift att verka Sverigefrämjande och relationsskapande i Frankrike.

De som följt Ewa vet att hon är som gjuten för rollen. I nästan hela sitt vuxna liv har hon jobbat med att sprida svensk kultur utomlands. Första åren som oavlönad, men mycket engagerad, hustru till maken och ambassadören Krister Kumlin.

De två träffades på svenska ambassaden i Paris på 1970-talet. Då hade Ewa, som härstammar från Björbo i västra Dalarna, redan hunnit vara utbytesstudent i USA, studerat i Wales, Schweiz och England och börjat på svenska UD i Paris.

För samman folk

När maken var stationerad i Brasilien ordnade hon sin första stora utställning av samtida brasiliansk konst i Stockholm. Under tiden paret bodde i Japan skapade hon eventet ”Swedish style in Tokyo”. Och så har det rullat på.

–  Jag brukar skoja och säga att jag är kopplerska och partyprinsessa. Jag gick visserligen på Konstfack en gång i tiden och pluggade till bildlärare. Men då upptäckte jag att min styrka inte nödvändigtvis låg i att jag själv skulle uttrycka mig, utan att föra samman andra konstnärer. Det är det jag har gjort – aktiverat processerna och sett till att det händer.

Som vd för föreningen Svensk Form mellan 2004 och 2018 handlade det om att ge skjuts åt svensk design och form. Men den röda tråden har ändå alltid varit att bygga broar mellan människor och mellan länder, säger hon.

Har du lyckats med din mission?

–  Jag har inte haft en sådan tydlig målsättning. Jag har grävt där jag står, följt min intuition och varit väldigt driven i det samtida och lyssnat på de kreativa, tongivande och kulturella människorna.

–  Sedan har jag sett ett mönster med tiden, att det har fått effekt även businessmässigt, framför allt när det gäller mode och design.

Höra snacket

En viss skillnad mot hennes tidigare jobb är att Svenska Institutet är en myndighet, med allt vad det innebär. Men i övrigt känner hon sig hemma i det dagliga arbetet. I två år har hon tillsammans med sina medarbetare gjort allt det som hon är bäst på – ordnat event, utställningar, seminarier och konserter. Bara byggnaden, palatset från 1500-talet i stadsdelen Marais där institutet håller till, lockar över 100 000 besökare varje år. Sex gästlägenheter har renoverats och fyllts med svensk design. Och till de svenska kurserna som institutet håller är det kö. 

Men det var innan coronakrisen förändrade allt. I stället för att röra sig ute bland folk har Ewa Kumlin precis som alla andra jobbat hemifrån, i sin våning på institutet, större delen av våren. Mycket digitala möten har det blivit.

En stor uppgift som ligger hos Svenska Institutet är att följa hur samtalen om Sverige förs, vad som skrivs i tidningarna och på sociala medier. Och intresset har varit enormt – inte minst på grund av det svenska vägvalet att inte stänga ner hela samhället under pandemin.

Vad har du själv hört om vad parisarna tycker om Sverige?

–  I min umgängeskrets, som i och för sig varit ganska liten under våren, har det varit hela spektrat. Både ett positivt tankesätt och kritik. Samtidigt går det inte att jämföra Frankrike med Sverige. Det bor betydligt fler människor här. Det är en annan kultur och ett annat sätt att förhålla sig till myndigheterna.

Tyst stad

Hon berättar hur hon och andra Parisbor som hade intyg under ungefär två månader fick vara ute en timme om dagen mellan klockan sju på kvällen och tio på förmiddagen, och röra sig inom en kilometers radie eller för att handla förnödenheter. Ewa använde sin tid för tidiga morgonpromenader och för matinköp en gång i veckan.

– Min man, som fyller 82 i år, har cyklat i väg på morgonen för att köpa sin baguette, säger hon.

Men det har inte bara varit elände. Den annars så folklivsmyllrande staden har blivit mycket lugnare, luften renare och bullret från trafiken har minskat radikalt. I dag är inte restriktionerna lika hårda, men Paris är ännu inte sig likt.

–  Man kan höra koltrasten sjunga om kvällarna. Det är som att vara på landet fast inne i stan. Helt fantastiskt och ljuvligt, men också overkligt.