Det är mitt i sommaren och Kim Amb fixar lunch, som för dagen är grillad korv. På ett sätt är allt normalt – träning varvas med lite fix och pyssel med huset, häng med familjen, golf eller någon tur med båten. Samtidigt är allt annorlunda. Han har blivit pappa. Dottern Alisia är nu 1,5 år och blir bara roligare ju äldre hon blir tycker Kim.

–  Hon blir mer och mer en personlighet. Vi brukar leka olika lekar. Då får man göra det hon tycker är kul för stunden – i 25 sekunder – sedan vill hon göra något annat, så det blir många olika grejer.

En annan stor förändring är coronapandemin, som inneburit att alla de stora mästerskapen har ställts in eller skjutits på framtiden. Hade det inte varit för det hade Kim Amb nu befunnit sig i Japan på de olympiska spelen. I stället får han satsa på de få tävlingar som hålls på hemmaplan.

–  Det känns givetvis tråkigt och jättekonstigt. Men det är inte så mycket att göra åt saken. Det är bara att sikta på att hålla sig frisk och i form.

En talang

Hittills finns det inget att klaga på vad gäller formen. Årets två första tävlingar vann han med kast på över 82 meter vardera, vilket är hans näst bästa säsongsstart någonsin. I mitten av augusti är det dags för SM i Uppsala.

Vad hoppas du på där?

–  Framför allt hoppas jag att det blir av. Jag har tagit sju SM-titlar och hoppas kunna ta min åttonde. Eftersom det är det enda mästerskapet vi har i år blir det en viktig tävling. Jag siktar på att göra om mitt personbästa 86,03 meter från förra året. Det vore kul om det lyckades.

Ända sedan Kim Amb var sex år gammal och blev medlem i Bålsta IK har friidrott, träning och tävling varit en stor del i hans liv. I början höll han på med allt möjligt för att det var roligt, men bäst var han i kast med liten boll. Han minns när han som elva-tolvåring slog det gamla klubbrekordet med ett kast på runt femtio meter.

Redan då en talang när det gäller kast, men det var först efter att han hade börjat på friidrottsgymnasiet på Lidingö som han på allvar gick in för spjutkastning.

–  Det var min favorit och bästa gren. Fortfarande känns det som att det var rätt val. Mångkampen hade nog blivit för tuff för mig. Jag är bara 1,80 och för kort för höjdhopp, och för att springa över de oerhört höga häckarna. Jag är inte heller någon superlöpare.

"Min akilleshäl" 

Men för spjutet hade han perfekta förutsättningar. Kim Amb förklarar att till skillnad mot många andra idrottsgrenar kräver spjut en helt igenom stark kropp.

–  Det handlar inte bara om en arm, utan om alla muskelgrupper, säger han och radar upp allt från sprint, hopp och olympiska lyft till kast av olika slag som ingår i träningen. Själva spjutkastningen står bara för runt 30 procent.

Under de senaste tio åren har han mer eller mindre hållit sig i världstoppen. Samtidigt har han haft en axel som har krånglat. I början trodde han att han bara var lite allmänt sliten, men till slut fick kroppen nog och 2016 blev det operation.

–  Axeln är min akilleshäl. Nu känns det bra och det är jätteskönt, jag har lärt mig av mina skador och blivit klokare. I dag vet jag skillnaden mellan riktigt smärta och vad som bara är träningsvärk.

–  Det bästa är att det fortfarande är vansinnigt roligt med friidrott, jag älskar att träna och stormtrivs verkligen.

En förebild

Det som gör grenen extra rolig men också extra svår, menar Kim, är att den är så tekniskt avancerad. Minsta lilla detalj kan betyda en skillnad på flera meter.

– Allt handlar om tajming, att den kommer i synk. Det är allt från ansatslöpningen, utkastet, att vinklarna är rätt och att vinden är med en. Det är mycket som ska stämma på som mest sex kast. Det är inte alltid det lättaste.

–  I tävlingar kommer även adrenalinpåslag, man blir övertaggad och vill för mycket. När man egentligen borde ta det lugnare och försöka hitta balansen. Det vore kanon om jag kunde göra det.

Här nämner Kim Amb sin förebild, den norske spjutkastaren Andreas Torkhildsen, som han har fått inspiration och framför allt teknik ifrån.

–  Han kastade 91,59 meter. Dit ska jag också, det siktar jag på.