Vi träffar Antje Jackelén i Uppsala. Hennes lilafärgade skjorta och guldkorset runt halsen är tydliga biskopstecken. Det är däremot inte den matchande blusjackan i rosalila.

–  I dag gjorde jag mig lite snygg, säger hon och upplyser om att när hon är hemma eller är privat kan hon klä sig precis som hon vill.

–  Jag har heller ingen pyjamas med en sådan här krage, säger hon och ler.

Troende familj

Antje Jackelén är Sveriges första kvinnliga ärkebiskop. Hon föddes för 65 år sedan i Westfalen i Tyskland och fick namnet Antje som betyder ”lilla Anna” på frisiska. Familjen var troende och bönen var en del av uppväxten. Men hennes eget intresse för kristendomen började när hon som tolvåring konfirmerades, berättar hon.

–  Jag minns att prästen läste ur Filipperbrevet och sa: ”Jag är övertygad om att Gud, som har börjat ett gott verk hos er också kommer att fullborda det”. Jag minns att jag tänkte – ”Gud har börjat ett verk i mig!” Det blev ett litet klick där. Det var inte – åh, jag ska bli präst. Absolut inte. Så var det inte ens när jag började läsa teologi. Jag visste bara att det var rätt för mig att göra. Så gav det ena det andra.

Som 22-åring kom hon till Sverige för att fortsätta med teologin. Efter att ha vigts till präst jobbade hon många år i församlingstjänst samtidigt som hon ägnade sig åt forskarstudier. År 1999 doktorerade hon och 2001 fick hon en universitetstjänst i Chicago. Sex år senare kom hon hem till Sverige igen för att bli biskop i Lunds stift, och 2013 valdes hon till ärkebiskop.

Har din drivkraft förändrats de senaste fyrtio åren?

–  Inte i grunden. Jag känner en glädje i tron och en inre och yttre kallelse till det jag gör. Det vill säga att jag är på rätt plats och att kyrkan har bekräftat att den vill ha mig på den platsen. Men förhoppningsvis har jag mognat under de här åren.

Efter ett kort stopp för fotografering i domkyrkan tar vi oss ett stenkast bort till arbetsplatsen i Svenska kyrkans lokaler där det nästan är helt tomt på folk. Uppmaningen om distansarbete gäller även ärkebiskopen.

Reser mycket

Frågan om vad hon gör på jobbet har hon fått många gånger. Den listan är lång. Först och främst är hon den högsta företrädaren för kyrkan. Till det hör en rad ordförandeuppdrag och ett stort engagemang i den globala kristna rörelsen. Dessutom blir det en hel del gudstjänster, föredrag och samtal, medverkan i olika medier samt många resor.

–  Så mina dagar är väldigt olika. De har i och för sig aldrig varit så lika varandra som de är nu eftersom mina resor antingen blivit inställda eller omvandlats till digitala möten.

Apropå det digitala arbetet berättar hon att det inte bara är av ondo. Till exempel sände domkyrkan sju gudstjänster via nätet under påsken. Totalt 17 300 tittade, vilket var betydligt fler än vad som fysiskt hade fått plats i bänkarna.

Blev du förvånad över siffrorna?

–  Både ja och nej. Det är ju en bekräftelse på hur viktiga gudstjänsterna är.

Samtidigt går det stick i stäv med den nedåtgående kurvan över antalet medlemmar i Svenska kyrkan. Mellan 2017 och 2018 begärde nära 100 000 personer utträde. Antje Jackelén säger att det är bekymmersamt. Samtidigt gör hon en liknelse med politiska partier och fackföreningar som också har förlorat medlemmar. Många gånger fler än kyrkan.

–  Det är ett uttryck för att människor i vår tid inte binder sig för livslånga medlemskap på samma sätt som man gjorde förr. Då blev man med i facket, sedan var man det resten av livet.

Just för facken och a-kassan har kurvan vänt uppåt igen under våren. Tror du att samma sak kommer att ske med Svenska kyrkan?

–  I nöden prövas sådant som vi lättfärdigt kan putta undan när allt går på räls. Vi får en annan syn på det när det är skarpt läge. Men Svenska kyrkan är inte en serviceorganisation som a-kassan. Kyrkan är en rörelse där vi är till för varandra och för världen, säger hon och tar gudstjänsten, de existentiella frågorna, men också diakonin, själavården och det sociala arbetet som exempel på saker där kyrkan har en viktig roll.

–  Det är svårt att sia om medlemsantalet kommer att vända uppåt. I några år har vi också sett att antalet unga och vuxna som begär inträde i Svenska kyrkan har ökat. Och i dag såg jag att utträdessiffrorna för april i år är lägre jämfört med april förra året. Det hoppas jag är en trend som fortsätter.