"Sverige lyfter vapenembargot mot Turkiet" står det i topprubriken på den regeringsvänliga nyhetssajten Sabah.

Inte helt korrekt förvisso; tillståndet från Inspektionen för strategiska produkter (ISP) gäller "övrigt krigsmateriel" som till exempel elektronisk utrustning.

Väntad eftergift. . .

Att det svenska beskedet kan tolkas som en eftergift åt Turkiet är naturligt, anser Paul Levin, föreståndare vid Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet:

– I artikel sju i den Memorandum of understanding (avsiktsförklaring) som Sverige, Finland och Turkiet skrev i somras fastslås att det inte finns något vapenembargo mot Turkiet samt att Sverige och Finland säger att man ska omvärdera ansökningar om export av krigsmateriel till Turkiet. Det är helt klart i den kontexten man ska se det här.

. . . i rättan tid?

Paul Levin poängterar att ISP kopplar tillståndsbeslutet till den svenska Natoansökan.

– Jag är inte förvånad över att det kom ett beslut, men lite över tajmningen. Signalerna som skickats ut fick mig att tro att Sverige skulle göra en annorlunda bedömning när man väl blivit medlem i Nato, säger han i telefon från Arlanda på väg att borda ett flyg till Istanbul för att där tala om svenskturkiska relationer på ett utrikespolitiskt institut knutet till ett universitet.

"Konkret resultat"

På lördag öppnar dessutom det turkiska parlamentet så tidpunkten för ISP-beslutet var lämplig ur den aspekten, anser Paul Levin:

– Om Ankara sedan kommer att tycka att detta är fullt tillräckligt återstår att se. Turkiet har ju också lyft fram krav på samarbete kring terrorfrågor, personer som de begärt utlämnade och konkreta resultat. Och det här är ju ett konkret resultat.

Frågan är alltså hur nöjaktig president Recep Tayyip Erdogan och hans styre finner den nya svenska linjen om krigsmaterielexport – är det nog för att säga ja till Sverige som Natomedlem eller krävs fler eftergifter?