– Mina vänner tycker att det är fett vilt att jag kan göra något kreativt varje dag. Jag får använda mina händer och utforska, säger Line Stenled när graalen äntligen är färdig och har ställts in i avspänningsugnen för att sakta svalna.
Utbildningen är unik i Norden och flera av eleverna, som arbetar i dån och hetta, kommer från Danmark och Finland. Glasblåsning må låta som ett smalt och väldigt nischat ämne, men det finns en liten arbetsmarknad som väntar där ute.
En del söker sig vidare till konstutbildningar efter åren här, medan andra får jobb som assistenter i glashyttor. Dessutom går många av dem som är anställda på de få svenska glasbruk som finns kvar snart i pension, berättar läraren Åke Chytraeus.
Han är själv gammal glasbruksarbetare med erfarenhet från både Orrefors och Johansfors. Nu njuter han av att se eleverna ta kontroll över det bångstyriga glaset.
– Det tar tid att lära sig att styra. Det är det som är tjusningen, man får jobba både med huvudet och med händerna.
"Helt förälskad"
Line Stenled, som kommer från Jylland, fick upp ögonen för glaset när hon gick på folkhögskola i Danmark.
– Jag blev helt förälskad i glasblåsning. Så hörde jag att om man vill lära sig hantverket så är det hit man ska komma.
Skolan är inrymd i ett tidigare glasbruk i Pukeberg i Nybros utkant. Hyttan med sina glasugnar är själva hjärtat. Här står eleverna ofta två och två och tampas med sina glasprojekt, de turas om att assistera varandra. I en annan del ligger verkstaden där eleverna får lära sig att bearbeta kallt glas, till exempel att blästra, gravera och slipa.
Riksglasskolan drivs av Nybro kommun med extrastöd från staten, men lobbar för mer statligt stöd. Under hösten har riksdagsledamöter varit på besök och lärarna har också deltagit i ett digitalt möte med utbildningsministern.
Enda gymnasieeleven
Eleverna, som jobbar sida vid sida, går egentligen olika utbildningar: De flesta går på yrkesvux, det vill säga en vuxenutbildning på gymnasienivå, några går nordiska programmet och några går på yrkeshögskola.
Och så finns det en enda vanlig gymnasieelev från Nybro: Mohammad Almoghrabi, som går tredje året. När han växte upp i Syrien var hans pappa glasblåsare och nu vill han gå i pappas fotspår.
– Jag hoppas i alla fall det, vi får se hur det går för mig. Jag har en massa idéer, men jag måste lära mig mer, säger han.
Lite frustrerande
Att vara den enda gymnasieeleven har varit lite frustrerande, för han har inte fått lika mycket tid i hyttan som de andra, eftersom han parallellt har läst svenska, engelska och matematik.
I dag har han blåst whiskyglas, men det blev inga färdiga glas, säger han och visar upp dem, där de ligger bland allt annat kasserat glaskross. Det första whiskyglaset råkade få för tunn botten och i det andra blev det luftbubblor i glaset.
Detta är det svåraste med glasblåsning, tycker Line Stenled, att hålla motivationen uppe när allt går i kras – något som händer nästan varje dag.
– Regel nummer ett är att inte älska glaset förrän det är helt färdigt. Du kan aldrig vara säker, det kan spricka också när det står i avspänningsugnen. Det handlar om att man ska älska processen, inte nödvändigtvis den färdiga produkten.