Att inleda en behandling på en döende patient enbart för att bevara organ för donation kan ställa svåra etiska frågor.

Sådana insatser utförs i regel på en medvetslös person som inte kan freda sig, konstaterar regeringen i ett nytt utkast till lagrådsremiss.

Men där står också att man även bör beakta den möjliga organmottagarens intresse av en avsevärt förbättrad livskvalitet eller av att till och med räddas till livet.

Frågan vilka organbevarande behandlingar som bör få utföras ställs på sin spets i akutvården när en medvetslös, döende patient inte kunnat tillfrågas.

Enligt både den tillbakadragna propositionen och i utkastet till lagrådsremiss ska organbevarande behandling endast få ges om den inte kan vänta till efter döden, inte hindrar insatser för den möjliga donatorns egen skull och inte medför mer än ringa smärta.

I utkastet till lagrådsremiss anser regeringen att intubering och respiratorvård inte kan bedömas medföra mer än ringa smärta. Proposition som drogs tillbaka i våras var oklar på den punkten.

Både till exempel utredningen som låg till grund för propositionen och Socialstyrelsen ansåg att det i regel inte är lämpligt att inleda intubering och respiratorvård på en patient för någon annans skull.

Likt propositionen ska en organbevarande behandling som längst få vara i 72 timmar. Under den tiden ska förutsättningarna för organdonation utredas, bland annat genom att kontrollera att patienten finns i organdonationsregistret.