– Den allmänna förhoppningen är att man ska lära sig någonting, säger Per Molander, som var huvudsekreterare i katastrofkommissionen efter tsunamin 2004 och nu ordförande i jämlikhetskommissionen som snart ska lämna sitt slutbetänkande.

Möjligheten för det politiska systemet att dra lärdom av brister och misslyckanden under coronakrisen är "hyggligt goda", anser han.

– Det finns alltid en frestelse att exploatera kriser politiskt. Men i huvudsak har det politiska systemet varit relativt ödmjukt inför den här krisen.

Staten osynlig

Pandemin genomsyrar hela samhället, likaså hela det svenska förvaltningssystemet.

– En viktig övergripande fråga är ansvarsfördelningen mellan stat, region och kommun. Den har aktualiserats i den här krisen på många sätt. Staten har av många upplevts som osynlig, säger Molander.

Men det betyder inte att regeringen eller de statliga myndigheterna begått fundamentala misstag, poängterar han.

– Det är så här systemet ser ut. Vi har sett nackdelarna med decentraliseringen tidigare.

I Sverige finns 21 regioner som var och en bär det operativa ansvaret för sjukvården. 290 kommuner ansvarar för äldreomsorgen.

– Det är optimistiskt att tro att de som har det operativa ansvaret under normala omständigheter också ska orka med att planera för de ovanliga utmaningarna, säger Molander.

Otydligt befäl

Liknande problem uppmärksammades i samband med de stora skogsbränderna 2018.

– Sverige är inte tillräckligt rustat för att klara stora skogsbränder och andra katastrofer. Det var vår övergripande synpunkt, säger Jan-Åke Björklund som ledde den statliga utredningen efter bränderna.

Räddningstjänsterna som kämpade för att slå ner bränderna ställdes inför utmaningar som sträckte sig över kommungränser, vilket ställde plötsliga krav på samordning och högre styrning.

– Det decentraliserade samhället fungerar bra till vardags. Men under kriser är det inte tydligt vem som ska ta befälet. Problemen handlar om revir och stuprör i organisationerna. Man vill inte trampa varandra på tårna.

Vissa skogsbränder bekämpades mer effektivt än andra.

– När det fungerade hade de stora räddningstjänsterna och MSB klivit fram och tagit befälet, trots att man kanske saknade befogenheter, säger Björklund.

Regeringens ansvar

Expertmyndigheter står för kunnandet, som Folkhälsomyndigheten. Men regeringen är alltid ytterst ansvarig för att leda under en kris, poängterar Inga-Britt Ahlenius, tidigare ledamot i granskningskommissionen om Palmeutredningen.

– Den decentraliserade förvaltningsmodellen ställer krav på ett centrum som är starkt och som kan styra. Och det menar jag att regeringen inte visat i coronapandemin, säger hon.

Intrycket är i stället att Folkhälsomyndigheten tagit befälet, anser Ahlenius.

– Det är regeringens ansvar att göra en avvägning mellan olika sektorer och myndigheters intressen. I Danmark och Norge har vi i stället sett hur statsministrarna varit ute och personifierat regeringens auktoritet.

Bristande krishantering

I katastrofkommissionen som tillsattes efter tsunamin 2004 fick Regeringskansliets organisation svidande kritik för att ha brustit i krishanteringen.

– Stora delar av svenska folket var bättre informerade om tsunamin än regeringen som saknade en tillräcklig omvärldsbevakning, säger Molander.

I sitt slutbetänkande föreslog katastrofkommissionen att en krisorganisation byggs upp i Regeringskansliet.

– Den inrättades efter vår rapport och finns fortfarande. Den låg i statsrådsberedningen i många år, men har flyttats till justitiedepartementet.

Ahlenius igen:

– Det är i min mening fel, ska man ha en krisledning ska den vara underställd statsministern. Det är dock inte oproblematiskt med en krisledningsgrupp utan det dagliga operativa ansvaret.

Krävs något nytt

De stora naturvetenskapliga osäkerheterna med ett helt nytt virus komplicerar beslutsfattandet. Här finns en svår konstitutionell nöt att knäcka för coronakommissionen, tror Molander.

– Det som krävs är något nyskapande. Regeringen har agerat i enighet med den administrativa struktur som det finns en politisk enighet kring. Frågan man bör ställa är om det är rätt struktur.