Jimmie Åkesson leder numera Sveriges näst största parti och tar sats mot regeringsmakten.

Ulf Kristersson (M) och parhästen Ebba Busch (KD) tycker att partiledarkollegan kan nöja sig med "seriöst inflytande", och Liberalernas Johan Pehrson kallar en regering där SD ingår sin "enda röda linje".

Vänsterut blickas hoppfullt mot andra populistpartiers uppgång och sammanbrott.

Vilken roll Sverigedemokraterna får, och hur närheten till regeringskansliet påverkar opinionen, återstår att se.

I väntan på facit kan vi söka svar i vår omgivning. I Europa finns nämligen gott om högerpopulistiska partier som nått maktens korridorer – både som regeringsunderlag och inflytelserika stödpartier.

Danmark först

På andra sidan Öresund har Dansk folkeparti (DF) i två omgångar (2001–2011 och 2015–2019) agerat stödparti åt liberalkonservativa regeringar i utbyte mot åtstramad invandringspolitik.

I valet 2015 fick partiet 21,1 procent av rösterna, och blev näst störst efter Socialdemokraterna. S, som länge avfärdade partiet som extremt, bytte fot och lade sig an med stenhård migrationspolitik.

Fyra år senare störtdök DF efter att ha tappat stora mängder väljare åt både vänster och höger. Partiet har de senaste åren präglats av turbulens och hamnar i flera opinionsundersökningar under spärrgränsen på två procent.

Samtidigt lockar ytterhögerns nya ledstjärna Danmarksdemokraterne både väljare och folketingsledamöter från de forna kungamakarna.

Fremskrittsministrar

I Norge bildade Fremskrittspartiet (FRP) 2013 regering med liberalkonservativa Høyre. Partiet hade då i fyra raka val pendlat mellan 15 och 23 procent, och periodvis varit landets näst största.

– Fram tills dess hade Høyre sagt att man inte kunde samarbeta med dem, säger Ann-Cathrin Jungar, docent i statsvetenskap som forskar på populistiska och högerradikala partier.

FRP erövrade flera eftertraktade ministerposter och genomdrev snabba åtstramningar av flyktingpolitiken.

Drygt sex år senare lämnade Fremskrittspartiet regeringen efter en längre tids frustration över att inte få igenom tillräckligt av partiets politik. I det efterföljande valet stannade partiet på 11,6 procent, sitt sämsta valresultat sedan 1993.

I Finland blev Sannfinländarna 2015 näst största parti med 17,6 procent och bildade regering med Centern och liberalkonservativa Samlingspartiet. Flyktingkrisen som följde blev besvärlig för det invandringskritiska partiet, som två år senare splittrades efter interna stridigheter.

Partiets ministrar och ett antal riksdagsledamöter bröt sig ur och satt under det nybildade partiet Blå framtids flagg kvar i regeringen.

Vid valet 2019 förlorade Blå framtid samtliga mandat. Sannfinländarna blev återigen näst största parti med 17,5 procent, och har som oppositionsparti behållit det starka väljarstödet.

Populister och populister

Går det att dra några slutsatser utifrån grannländernas exempel? Tveksamt, säger Ann-Cathrin Jungar.

– När Dansk folkeparti ställde sig utanför regeringen 2015 var strategin att kunna påverka men inte tvingas ta ansvar för regeringens politik. Men sedan tog andra partier över deras politik, och kunde på så vis visa att de inte behövdes.

– Å andra sidan har regeringsansvar alltid ett pris. Man tappar i opinionen oberoende av hur det går i konjunkturen. Det positiva är förstås att man kan visa att man får igenom sina viktigaste frågor och gör skillnad.

Sverigedemokraternas historia skiljer sig radikalt från de övriga nordiska populistpartiernas. I Danmark och Norge började det med skatteprotester, i Finland med landsbygdsfrågor.

Kritiken mot invandring kom senare, säger Anna-Lena Lodenius, journalist och författare som skrivit flera böcker om extremhögern.

– Vad vi svenskar än må tro så är det överhuvudtaget väldigt ovanligt med partier som uppfattas som högerpopulistiska med så tydlig fascistisk och nazistisk bakgrund som SD. Möjligtvis med undantag för Frihetspartiet i Österrike om man går väldigt långt tillbaka, och ytterligare några mindre framgångsrika partier.

Väletablerad kraft

Just Österrike kan ses som startpunkten för den moderna högerpopulismens segertåg i Europa. Där blev Frihetspartiet landets näst största parti i valet 1999 och bildade regering med kristdemokratiska ÖVP.

Sedan dess har högerpopulister suttit vid makten i ett 15-tal europeiska länder, och fått en framskjuten roll i parlament och regionstyren i ännu fler.

I Ungern och Polen är regeringspartierna Fidesz och Lag och rättvisa statsbärande, och i det politiskt turbulenta Italien pekar mycket på att postfascistiska Italiens bröder blir största parti i det stundande valet.

Högerpopulismen är en väletablerad politisk kraft över stora delar av Europa. Att säga något om vad Sverigedemokraterna har framför sig genom att blicka söderut är dock vanskligt, tycker Anna-Lena Lodenius.

– De här partierna är jämförbara såtillvida att det finns några frågor de flesta av dem driver. Det är nationalism, motstånd mot islam, mångkulturalism och invandring, och en konservativ syn på sexuella rättigheter, jämställdhet och familjen. Men de har helt olika historia och existerar i länder som är väldigt olika, säger hon.

Udda fåglar

Det är inte bara Sverigedemokraterna som avviker jämfört med många systerpartier ute i Europa. Även landet Sverige sticker ut, anser Karl Loxbo, docent i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

SD urskiljer sig enligt Loxbo dels genom att vara ovanligt välorganiserat, dels genom en väljarbas som är ovanligt lojal. En lojalitet, tror han, som delvis kan härledas till att övriga riksdagspartier länge drev på för en öppnare migrationspolitik – på tvärs med väljaropinionen.

– Så många i Sverige tycker att migration och allt vad det uppfattas leda till är ett stort problem, och SD är de enda som väldigt konsekvent drivit den frågan. De etablerade partierna gick medvetet ifrån folkopinionen, vilket har lett till att många uppfattat det som att de inte har några alternativ, säger han.

– Det tror jag är nyckeln till att det har skapats en väldigt stark högerpopulism i Sverige från ett parti som inte borde ha haft de förutsättningarna och som varit stigmatiserat på ganska goda grunder.

Det finns exempel likt det danska på hur etablerade partier anpassar politiken och därigenom tränger undan populistpartier. Att SD så konsekvent hållit kursen samtidigt som andra vacklat gör enligt Karl Loxbo partiet svårstoppat.

– De har unika förutsättningar, tror jag.