Så vill politikerna använda dna mot brott

Första gången dna-bevisning hade avgörande betydelse i en fällande dom i Sverige var 1989. Drygt 30 år senare har dna varit en viktigt ingrediens i uppklarandet av åtskilliga brott, varav några extra omtalade är dubbelmordet i Linköping och mordet på Malin Lindström i Husum som efter många år som "kalla fall" kunnat lösas.

Men även om det är de större och kanske lite mer speciella fallen som får all uppmärksamhet så är det betydligt fler som varje år berörs av polisens arbete med dna och topsning.

Under 2021 topsade Polismyndigheten 26 533 skäligen misstänkta personer, enligt en årsrapport från Nationellt forensiskt centrum (NFC). Vid årets slut fanns drygt 169 000 personer registrerade i polisens utrednings- och dna-register, där polisen sparar dna-profiler.

Enkelt förklarat kan man säga att en av förutsättningarna för att polisen ska få topsa någon är att personen är skäligen misstänkt för brott – den lägre misstankegraden. En andra förutsättning är att fängelse måste finnas med i straffskalan för brottet man misstänks för. Men om påföljden bedöms stanna vid böter ska topsning inte göras.

"Blir solklart"

Det här är för krångligt att tillämpa för polisen anser Liberalerna, som går till val på att tydliggöra reglerna för när topsning ska få ske.

– I många av de fallen där det faktiskt finns laglig grund att dna-topsa så görs inte det för att lagstiftningen är för otymplig. Vi vill ha en tydligare lagstiftning, så det blir solklart för polisen när de ska topsa och när de inte ska topsa, sade Liberalernas rättspolitiska expert Paulina Brandberg vid en pressträff.

Enligt förslaget ska det bli obligatoriskt med dna-topsning vid alla brott med fängelse i straffskalan, oavsett förväntad påföljd. Med denna förändring "kommer uppklarningsprocenten öka för många brott, såväl vardagsbrott som grövre brott", lovar Liberalerna.

Men det kommer också innebära att betydligt fler än i dag kommer att kunna topsas, konstaterar Dennis Martinsson, doktor i straffrätt:

– Det är svårt att kvantifiera, men det är många brott som i sin straffskala är utformade så att man kan få böter eller fängelse i högst ett år och de brotten landar i regel på bötesnivå. Så det blir en kraftig utökning av möjliga brott där polisen kan topsa en person.

Kan bli flaskhals

Han ser flera potentiella negativa konsekvenser av förslaget som man behöver ha i åtanke. Exempelvis hur det påverkar rättssäkerheten och hur rimligt det är att topsa för bötesbrott.

– Generellt sett kan man ifrågasätta om det verkligen är rimligt att polisen och andra rättsvårdande myndigheter ska kunna topsa personer för rena bagatellartade brott. Man kan fråga sig om det verkligen är där resurserna ska sättas in, och det har att göra med att NFC i flera år flaggat för att man inte har de resurser som behövs och att man ligger efter med analyser av olika slag, säger Dennis Martinsson och fortsätter:

– Det här skulle bli ännu en belastning som kan riskera att bli en flaskhals.

Polisen har också enligt rättegångsbalken en möjlighet att topsa "annan" än skäligen misstänkt. Här ges utrymme för så kallade masstopsningar, som exempelvis skett i utredningen kring Hagamannen – där provtagning nummer 777 gav träff – och dubbelmordet i Linköping.

I Linköping var det dock inte masstopsningen som gjorde att polisen hittade den skyldige utan att en dna-profil från gärningsmannen skickades in till en kommersiell databas för släktforskning och gav träff. Senare konstaterade Integritetsskyddsmyndigheten att polisens agerande strider mot svensk lag. Regeringen har tillsatt en utredning som just nu ser över hur släktforskningsmetoden ska kunna användas.

"Är värdelös"

Häromveckan kom Kristdemokraterna med ett förslag om hur andra register, som PKU-biobanken, ska kunna öppnas för brottsutredningar. PKU-biobanken innehåller blodprov som tas på i princip alla nyfödda i Sverige.

– Med det registret i förfogande blir det ett väldigt kraftfullt verktyg för polisen och rättsväsendet att bekämpa brott, har KD:s rättspolitiske talesperson Andreas Carlson sagt.

En utredning från 2018 kom fram till motsatt slutsats – att biobanker inte ska kunna användas för brottsutredning och att det ändå inte skulle fungera för att få en träff mot ett insamlat dna-spår. Det som finns bevarat i banken är nämligen själva provet och vissa personuppgifter kopplade till detta, inte en färdig dna-analys. Polisen behöver alltså redan ha en uppgift om vem som är intressant i utredningen, och plocka ut den personens prov.

– Biobanken är värdelös om man inte har en misstänkt gärningsman. Och om man har en misstänkt person, ja, då kan man ju lika gärna testa personen ifråga, har Lene Sörensen, biträdande ansvarig för PKU-biobanken, sagt till DN.