En budget är en regerings absolut viktigaste beslut. Här läggs politiken som regeringen ska styra landet med fast.

Nu får en socialdemokratisk regering för tredje gången sedan valet 2014 regera på oppositionens ändringar av budgeten.

En regering sitter kvar tills riksdagen säger något annat, eller till dess man ger upp själv. Förtroendet prövas vid statsministeromröstningarna efter ett val eller regeringsskifte, eller om ett särskilt misstroende väcks, som med Stefan Löfven i somras.

Parlamentariskt orimligt

Samtidigt är den parlamentariska principen att en regering ska ha stöd för sin politik i riksdagen. Om regeringens budget gång på gång inte får det, är frågan om den verkligen bör sitta kvar.

– Nej, egentligen är det ur principiell parlamentarisk synvinkel orimligt, men uppenbarligen går det, och det är ju inte konstitutionsvidrigt. Vi har, tycks det, utvecklat en ny praxis, säger professorn i statsvetenskap Tommy Möller till TT.

En regering åtnjuter parlamentariskt förtroende så länge inte en allvarlig motsatsställning uppkommer, framhåller han.

– Det nya är att regeringen kan sitta kvar trots att det föreligger allvarlig motsatsställning och att det därmed inte finns förtroende i parlamentarisk mening, säger Möller.

Hans kollega, professor Jonas Hinnfors, är lite försiktigare.

Väljarnas förtroende

– Om det är rimligt att sitta kvar är en normativ fråga som partierna och deras anhängare, och motståndare, måste besvara. Ingen praxis finns, säger han.

– Däremot har vi ju haft två tillfällen sedan 2014, när oppositionens budget gått igenom istället för regeringens. Detta är alltså inget nytt i svensk politik, men knappast något parti lär uppfatta det som en principiellt ideal situation. Utfallet speglar det faktum att regeringsunderlagen sedan 2014 har varit så svaga, säger han.

Det handlar också om förtroendet i väljarnas ögon, framhåller socialdemokraten och tillika professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld.

– Det finns förstås en smärtgräns för en regering som gång på gång misslyckas med att få igenom sin budget i riksdagen. Men det är regeringen själv som avgör var smärtgränsen går. Det handlar dels om hur mycket av sin politik regeringen ändå räknar med att få igenom i riksdagen, dels om hur mycket trovärdighet regeringen riskerar att förlora i väljarnas ögon, säger han.