Sent på tisdagskvällen, blott ett halvt dygn före statsministeromröstningen i riksdagen, meddelade V-ledaren Nooshi Dadgostar att en överenskommelse nåtts med S och MP om pensionerna. Dessutom kommer V att släppa fram Magdalena Andersson (S) som statsminister.
– Ur ett statsvetenskapligt perspektiv var det här någorlunda väntat, så till vida att det inte finns så många andra alternativ, säger Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Överenskommelsen, som enligt V innebär "höjda pensioner med 1 000 kronor mer i månaden" för de pensionärer som har det sämst ställt, har inte förankrats med Centerpartiet.
Längsta strået?
Men att C skulle få kalla fötter och rösta mot Andersson som statsminister, ser inte Hinnfors som det mest troliga alternativet.
– Än har inte C dragit i bromsen, jag har inte hört några starka reaktioner. Därmed talar det mesta för att Andersson blir vald, men det gäller att inte någon i C eller V röstar nej.
Hur ska man då tolka överenskommelsen? Vem drog det längsta strået? Enligt Hinnfors finns det två vinnare och en som i alla fall inte förlorat något.
Å ena sidan är Vänsterpartiet vinnare, resonerar han.
– Dadgostars mål har varit att komma tillbaka som ett parti man kan förhandla med, eller som åtminstone inte är helt uteslutet av Socialdemokraterna. Det målet har hon nått nu. Sedan behöver inte det betyda någonting i termer av konkret politik. Men rent symboliskt vann Dadgostar tillbaka rollen som Jonas Sjöstedt förlorade.
Därtill kan partiet visa sina medlemmar och väljare att man har gått hela vägen in i kaklet för att få igenom delar av sin politik.
Den andra vinnaren är S, enligt Hinnfors.
– Om nu statsministeromröstningen i morgon leder till att Andersson blir statsminister så har S återigen lyckats sätta sig i regeringsställning. Denna gång med den första kvinnliga regeringschefen, vilket troligen kommer beskrivas som ett historiskt steg.
C inför vägval
Centerpartiet har varken vunnit eller förlorat, säger han.
– Pensionsförslaget är relativt modest. Dessutom ska det inte gå i budgeten, utan en abrovink via någon återbäring av något slag.
Således, fortsätter han, behöver inte förslaget vara ett bekymmer för C.
– Då får vi väl tro att både V och C bryter den praxis som man ju hyllat under en lång tid, det vill säga att man röstar på sitt eget förslag först och sedan lägger ned rösterna. Här bygger det på att de måste rösta på regeringens förslag då M, KD och SD tillsammans är större än regeringen.
Att V nu är med på noterna verkar helt klart, understryker han.
– Men C måste också rösta ja. Annars får man en vänsterregering som ska gå in i valrörelsen med oppositionens budget.
C står nu inför ett vägval, enligt Hinnfors.
– Man måste se framåt, vill man odla något sånär goda relationer med regeringen? Eller vill man fortsätta identifiera sig som ett alliansparti som säger nej till SD? Vad händer då? Ska de vara i ett limbo där de inte är åt något håll, eller sakta börja justera sig till att på något sätt ingå i ett center/vänsterblock likt i Norge?
Att rösta nej till budgeten på onsdagen är inte ett bra sätt att börja odla den relationen, avslutar han.